Tionde våningen - Christina Herrström

Tionde våningen skildrar livet för Jorind som lever ensam i en fyra på tionde våningen. Hon är sjutton år och måste tänka på saker som att städa, sköta ekonomin och köpa wettex-trasor. Det bara för att hennes mamma blev kär och flyttade till Florida, och pappan lever på en ö där allt han verkar göra är att sörja. I Tionde våningen finns det ljusa och det mörka, och alla tusen känslor som kommer med den situation hon befinner sig i.

Den är också väldigt tonårig med fester, kärlek och vänner. Men det finns den där förmänskligande faktorn hos Jorind som gör att historien blir så jordnära. Det här med ensamheten som kommer av att bo själv och av att inte ha någon förälder nära och tillhands. Där finns också ilskan mot modern, och rädslan och sorgen gentemot pappan. För där modern släppt allt, så har pappan bara gått in i sig själv för att älta. Och bästa kompisen som inte förstår hennes oro, för hos henne finns mamman, pappan och maten på bordet. Det är så fint skildrat av Herrström och det som lämnar mig efter läsningen är en känsla av något mysigt, för det är trots allt ett lyckligt slut.

Fejk - E. Lockhart

(null)

I Fejk bygger Lockhart fram både historien och spänningen genom att arbeta baklänges i kronologin. Vi möter Jule som verkar vara karismatisk, och sakta bygger du upp en känsla av omhändertagande kring henne. Hon är skör. Hon behöver stöd. För hon har lämnats ensam i världen, är utsatt och ja, jag hejar på henne så som man väljer sida. Men sanningen visar sig vara helt annorlunda. För det som är det mest intressanta med Fejk är att du faktiskt aldrig lär känna Jule när hon nästlar sig in i Imogens liv för att slutligen ta över det. Frågan kvarstår när jag läst klart: vem är Jule? 

Historien tilltalar mig inte nämnvärt i Fejk, men hur den byggs upp tilltalar än mer. Är så imponerad över att Lockhart lyckas dela precis så mycket som behövs hela tiden för att få historien att gå framåt - trots att den går bakåt! Helt klart en favorit. 

Equilibrium - Anna Jakobsson Lund


I Equilibrium möter vi forskaren Ari, som ganska snart upptäcker sig ha krafter som innebär att kunna känna och kontrollera materia. Dessa manifesterar sig plötsligt, och resulterar i att krafterna avslöjas inte bara för Ari själv utan även för de Ari arbetar för. Krafter som dessa är dock ovanliga, farliga och högt eftertraktade, så många med dem gömmer sig därför. Vilket Ari också tvingas göra för sin egen säkerhet. Slutligen hamnar Ari på en varieté, där alla har sina hemligheter och hankar sig fram. Där lär Ari sig att hantera sina krafter, och att använda dem för att utföra magiska tricks som en del i föreställningen. 


Det finns så mycket jag tycker om i Equilibrium. Exempelvis de tatueringar som alla, eller ja de flesta människor har på sitt bröst. De är som en karta över individen och avslöjar deras historia och deras hälsa. Intressant är också hur Jakobsson Lund väver in det ickebinära perspektivet, ett som vi sällan ser i litteratur men som börjar framträda mer och mer.

Jag gillar också hur vi verkligen får nörda lite med magiska trick, jag faller verkligen för det. Men nackdelen med just det är att det då går väldigt långsamt, vilket gör att slutet kommer helt från ingenstans. Det går verkligen jättefort! Även om jag faktiskt tycker om slutet riktigt mycket, men visst är det bäddat för att man vill ha en uppföljare? Jag hoppas åtminstone att Jakobsson Lund inte lämnar den värld hon byggt upp, för jag hade gärna besökt den på ett eller annat sätt igen.