Om vi bara kunde byta kroppar med varandra - Johanna Nilsson

 
Ni som följer mig på instagram vet att jag sträckläste boken, men var osäker på hur jag kände efteråt. Att jag var frågande kring drogromantiseringen, att deras könsidentitet är bokens handling och att det var lite väl mycket frågor och svar i deras dialoger som jag bitvis upplevde som en FAQ kring deras personer och identiteter. Och jag är fortfarande osäker. Därför har jag också dragit mig lite för att  skriva om den. Men jag tänkte att ni ändå får ta del av mina tankar: 

Det är egentligen inte något problem att skriva om könsidentitet som handling, eller drogromantisering. Och det en fråga-svar känsla gör är att göra berättelsen lite stolpig bara, vilket kan arbetas in i berättelsen ton. Men det är något i Nilssons fantastiska berättarspråk som bygger en drömsk stämning som gör att det trasiga romantiseras i boken. Inte heller känner jag att karaktärerna, Kung B och Queen O som båda är transpersoner utan hem i en storstad, får ta plats. Istället är det just deras trasighet som tar över dem som personer. Jag vill ha mer av deras bubbliga kärlek som skaver i hörnen av deras bara existens. Jag vill ha mer om deras tillvaro utöver drogerna. Jag förstår att det är en väldig här och nu situation, men ärligt talat känner jag mer för mannen de köper sina droger av som dör på en parkbänk, och vi får en kort men kärnfull insikt i vem han var genom hur de ser på och bemöter honom. Men jag lär aldrig känna vilka huvudpersonerna i Om vi bara kunde byta kroppar. Jag förstår bara att deras kroppar och liv skaver, men aldrig dem. Och det är synd att låta sina karaktärer bara vara sina kroppar. 

Vänd rätt upp - Emelie Novotny


Som barn läste jag, liksom många flickor, oändliga mängder hästböcker. Men ofta är hästarna bara där, som en biroll. I Vänd rätt upp får däremot hästarna ta plats. Huvudkaraktären Ylvas liv kretsar kring hästarna, och som läsare får du på riktigt nörda ner dig i hästar och deras träning på ett väldigt härligt sätt som gör att du blir både peppande och orolig för hästarna. Det blir så genuint med hästarna i fokus, även om det såklart ligger en tyngdpunkt på Ylva som karaktär. Detta är också orsaken till att jag talat otroligt gott om denna, för det är verkligen en hästbok för den som älskar hästar!
 
Boken utspelar sig sommaren efter gymnasiet och Ylva spenderar all sin vakna tid i Solveigs stall. Det är ett litet stall där hon gör det mesta av hästarnas skötsel och även stöttar stallets tävlingsryttare Nicole och Fredrik. Hon har inga egna hästar, men drömmer såklart. Men en ryttare är föräldraledig, så under tiden är hennes hästar nästan som hennes egna. Framför allt det lilla fölet, som blir hennes största drivkraft. Men det finns också drivkraften kring Fredriks gunst. Han är trots allt elitryttare, urcharmig och alla flickors dröm. Synd bara att Nicole har honom, och ständigt blir avundsjuk. Samtidigt finns en rastlöshet hos Nicole som skapar slarv och oansvar som Ylva ständigt får städa upp, och som ni säkert förstår blir det en konflikt mellan tjejerna. Konflikten blir dock mer problematisk av att Ylva snart finner sig ha känslor för både Fredrik och Nicole.

Även om flickorna i boken precis slutat gymnasiet, så är det något skört och ungdomligt i dem. Det är inte festerna och jobbkneget som gäller för dem, eller högskolan runt hörnet. Istället lever de i en isolerad värld kring stallet och hästarna. Då och då skymtar Ylvas kompisar förbi på en fest eller via en fika, men Ylvas värld blir aldrig den utan är runt hästarna i stallet. Det är en dedikation vi sällan skådar i ungdomslitteratur men som jag gärna ser mer av. Boken är fantastisk både som hästbok och kärleksbok, men i kombo är den oslagbar! 

Tionde våningen - Christina Herrström

Tionde våningen skildrar livet för Jorind som lever ensam i en fyra på tionde våningen. Hon är sjutton år och måste tänka på saker som att städa, sköta ekonomin och köpa wettex-trasor. Det bara för att hennes mamma blev kär och flyttade till Florida, och pappan lever på en ö där allt han verkar göra är att sörja. I Tionde våningen finns det ljusa och det mörka, och alla tusen känslor som kommer med den situation hon befinner sig i.

Den är också väldigt tonårig med fester, kärlek och vänner. Men det finns den där förmänskligande faktorn hos Jorind som gör att historien blir så jordnära. Det här med ensamheten som kommer av att bo själv och av att inte ha någon förälder nära och tillhands. Där finns också ilskan mot modern, och rädslan och sorgen gentemot pappan. För där modern släppt allt, så har pappan bara gått in i sig själv för att älta. Och bästa kompisen som inte förstår hennes oro, för hos henne finns mamman, pappan och maten på bordet. Det är så fint skildrat av Herrström och det som lämnar mig efter läsningen är en känsla av något mysigt, för det är trots allt ett lyckligt slut.