Under odjurspälsen - Klara Krantz

Flera timmar varje kväll blir Signe Frida i Karlstad och chattar med sin skolkamrat Joel. Varje dag ser hon fram emot att prata med honom, och hon förstår att även han ser fram emot samma saker. Men när han ber om att de ska få träffas måste hon hitta på olika orsaker till varför det inte går, men hon vill ju så gärna träffas. Hon vill berätta för honom att det är hon, Signe, och inte Frida som känner honom så väl. Samtidigt finns Minna, som hon brukade vara bästis med men som hon inte riktigt är kompis med längre - mer än när Minna behöver en kompis nära tillhands då de bor grannar. Det är så hon träffar Manga-Magnus. En kille som Minna träffat på nätet och bjudit hem, men som Minna anser vara urtöntig. Men Signe ser något annat, och snart har hon en fysisk relation med Manga-Magnus samtidigt som allt hon vill är att ha den med Joel som tror att hon är Frida. 


Krantz har skrivit en tidigare roman, Ge mig arsenik, som jag inte riktigt tyckte om för att något i att den utspelades på nittiotalet och framför allt innan mobilen störde mig fruktansvärt och fick historien att kännas ologisk. Men det har Krantz lyckats komma förbi här. Denna utspelar sig i samma tidsperiod och chattverktyget de använder är den gamla godingen IRC, men storyn är lätt för i alla fall mig att känna igen mig i (åh, dessa nostalgiska känslor från när man var tretton och chattade kvällarna igenom med okända killar från hela Sverige)  men talar framför allt om enkelheten i att låtsas vara någon annan - för visst måste det gå att låtsas vara någon annan idag också? Eller? Kanske är jag bara nergrottad i mitt egna nostalgiska träsk. Men det som
 gör mig allra mest imponerad av denna boken är att den skildrar en ung kvinna (tonåring till och med) med lust. Hon onanerar och hon njuter av sex, vilket är ovanligt att det överhuvudtaget skildras i ungdomslitteratur och än mer bland flickorna på det här sättet och det gör mig så jäkla glad att någon ska få läsa denna "jag gillar sex"-skildring. 

Jag har varit tvivelaktig till Krantz, av ovan nämnda skäl, men nu har det vänt och jag upplever att hon utvecklats rejält som författare sedan sist och jag antar att det tåget inte stannat ännu vilket bara bådar gott!

Saker ingen ser - Anna Ahlund

 Saker ingen ser börjar med en nyårskyss som får en av de involverade, Sebastian, att besluta att hans nyårslöfte inför det nya året är att kyssa en ny person varje månad. Något som leder in på vägar han nog inte riktigt hade anat. Där finns också kompisgänget bestående av Miriam, Yodit, Fride, Aron och Linn som får till stor del lika mycket utrymme. Saker ingen ser är nämligen historien om ett kompisgäng, relationer och vad som händer med ett kompisgäng när man alla växer upp och utvecklas åt olika håll. 

Jag gillar hur berättandet är indelat i kapitel om månaderna så att Sebastians nyårslöfte får agera röd tråd genom bokens upplägg. Ahlund lyckas verkligen få fram de olika karaktärerna och deras relationer till varandra är precis så som relationer kan vara. Ahlund lyfter nämligen fram relationer på alla olika fronter, både kärlek och vänskap får nämligen ta stor plats. Men också de spontana kyssarna och sexuella attraktionerna får ta plats i relationsspektrat. Och liksom i Du, bara låter Ahlund de sexuella läggningarna och könsuttrycken få pendla på ett sätt som varken problematiserar eller förklarar.

Jag måste dock påpeka att jag ibland kan känna mig utelämnad när jag läser. Ni vet, som när några i kompisgänget gjort något tillsammans och som sen aldrig går att applicera på resten av gänget vilket skapar en skillnad i dynamiken? Det är som att deras kompisgäng är så sammanfogade att jag som läsare inte bryter igenom och får vara en del, vilket är lite synd. Istället läser jag om kompisgänget på sociala medier och kan allt om alla, utan att vara en del av dem. Samtidigt blir det som en unik insyn som faktiskt funkar riktigt bra i det format det gör nu. Kompisgänget som går på gatan, sitter på fiket och som tar över skolkorridorerna med sin gemenskap - jag känner det och jag tror det framför allt var det som Ahlund ville nå fram med. Jag älskar ungdomsromaner som är lite idylliska fast ändå problematiska, och precis detta har Ahlund den rätta balansen med!

 

Vakuum - Mia Öström

Jonnas storebror tog sitt liv. Kvar är Jonna med den tomhet och ensamhet som det lämnat och ovissheten varför. Ett år senare förväntas hon ha lämnat det där bakom sig, men istället faller hon djupare och djupare in i sorgen. Då hittar hon en lapp. Och ännu en. De är skrivna av hennes bror och leder henne slutligen till den gamla släktstugan där brodern spenderade mycket tid för sig själv. Där i stugan är brodern fortfarande väldigt närvarande och Jonna upptäcker nya sidor av sin bror som kanske aldrig var hemliga, men som hon aldrig uppfattade hos honom. Genom att lära känna sin bror blir sorgen lättare att hantera. 

Jag sträckläste Vakuum. Den är verkligen sträckläs-vänlig på sättet den är uppbyggd och jag drogs verkligen in i Jonnas känslor - som hon verkar vara den enda om när föräldrarna vill gå vidare och vännerna inte riktigt förstår. Öström lyckas lyfta fram utanförskapet som kommer med sorgen, men också sorgbearbetningens process som kan ta tid. Istället för att låta vänner och relationer komma så mycket i centrum lyckas Öström bra med att framhäva Jonna som huvudkaraktär med brodern som inte längre finns som bikaraktär. Alla andra existerar på något plan bortanför de två, och det gör en väldigt fin historia där bara de är i centrum och inga andra parallella historier ens tar plats vilket känns väldigt ovanligt för ungdomsromaner där det ibland kan kännas som en tävling kring hur många teman som kan blandas in.

Nu har jag Christine Lundbergs Jag lever, tror jag, som jag älskade, i bakhuvudet och kan inte låta bli att jämföra. Något med Lundbergs roman slog igång känslospektrat i mig på ett sätt som Vakuum inte lyckas med. Men inte sagt att Vakuum skulle vara sämre, utan bara annorlunda genom att framhäva sorgen som ett sätt att komma nära den man saknar. Det är väldigt fint, och så fort jag ser en liten papperslapp någonstans tänker jag på Jonna.