Den första kvinnan - Linda Spåman

Linda Spåmans sätt att teckna är det som lockar mig. Det är något i det svävande, som ett solsystem där individen är i centrum och allt annat kretsar runt. Spåmans starka sida är just de där centrerade bilderna där det liksom flyter som i tyngdlöshet. I Den första kvinnan lyfter Spåman in ett annat berättarsätt än tidigare, där det blir någon slags metafor mellan de tre historier som tecknas fram. Det är den om gynekologbesöket, den om den inte så charmige kärleksrelationen och den om den första kvinnan. Allt som i en berättelse om kvinnans roll.

Jag tycker Spåman är skarpare än någonsin i sin analys i Den första kvinnan även om sammanvävningen inte är klockren alla gånger.

 

Punkserier - Mare Kandre

Punkserier är en sammanställning av Mare Kandres tidiga skapande och framför allt om det okända skapande som hon ägnade sig åt innan författandet av längre skönlitterära texter. Det är två serier, varav den andra av dem - dumheten- uppvisar skicklighet. Om en kvinna som ber om hjälp. Det är något med tomheten och perspektiven på läkarna när hon är på sjukhuset. Den andra serien faller mig inte i smaken, men för att vara Kandres absolut första serie så imponerar den, och att den andra serien hon skapade var just Dumheten med skickliga perspektiv är än mer imponerande. I övrigt finns en eftertext, där det berättas mycket om Kandres musikkarriär. Hennes band, deras låtar och det medföljer även ett album. Kandre har skrivit geniala, om än mörka, romaner som jag tyckt väldigt mycket om (de jag läst, har dessvärre inte läst allt) och att få veta mer om henne som person är oerhört intressant. Ett så mångsidigt skapande är fascinerande, och nog ska just Punkserier läsas mer som en biografi över ett skapande och en person än regelrätta historier. Likväl, det som stannar kvar hos mig är trots allt serien Dumheter. 

Palimpsest - Lisa Wool-Rim Sjöblom

Palimpsest är Sjöbloms egna historia om sökandet efter sina biologiska föräldrar. Något som litteraturen lärt mig genom åren är att adoption är något oerhört känslosamt som kan skapa stor sorg och förvirring hos den adopterade, och att sökandet efter sina rötter är som att fylla ett stort tomrum inuti. Det smärtar mig alltid att läsa om adoption, och Sjöbloms är inget undantag. Det börjar med att hon som ung sökte svar genom att kontakta adoptionsbyrån. Deras svar var att det inte finns några papper. Att hennes föräldrar inte går att finna. Men frågan lämnar henne aldrig, och som vuxen och nu moder till två barn börjar hon att leta igen. Tillsammans med sin partner ägnar de kvällarna åt att luska i hennes förflutna, och snart blir det tydligt för de båda att något inte står rätt till. De båda får olika svar, och olika mängd information, när de kontaktar adoptionsbyrån och de myndigheter som arbetat kring adoptionen. Ju mer de luskar, desto dystrare är verkligheten. Dokument hemlighålls - medvetet och omedvetet. De som sägs vara där för att hjälpa de adopterade att hitta sina svar hjälper istället inte alls. Samtidigt vävs en teori fram om att de dokument som Sjöblom adopterats med varit förfalskade. Omständigheter kring hennes första tid i livet har fabrikerats för att göra henne adopterbar, och med det väcks frågan om hon faktiskt adopterades bort frivilligt.. 

Inte nog med att det ger en insikt i hur adoptioner kan gå till, och hur svårt sökandet efter rötter är, så ger Sjöblom en stark insikt i sina egna känslor kring det som sker. Mycket reflektioner kring henne själv, den hon var och har varit och kring sina barn. Oerhört läsvärd.