Homeparty med Gudrun - Ellen Ekman & Gudrun Schyman

Den här boken innehåller de omtalade Homepartyn som Gudrun åkt runt och haft över landet, fast nu nedtecknade av Ellen Ekman. Den är enkel och saklig och tar i enkla steg upp vad jämställdshetspolitikens främsta fokus är och varför, och trots att Fi’s partiledare frontar är politiken inte strikt deras utan sakfrågan är jämställdhetsfrågan och hur den sett ut genom politikens historia och bör se ut i framtiden tar mer fokus än ren och sker partiprogaganda. Illustrationerna förtydligar väldigt bra till den information som Gudrun framför. Jag gillar också att illustrationerna följer en rosa färgkod som är just partifärgerna för Fi. Kortfattat är den bra för sitt syfte och ska inte alls blandas ihop med de lite mer satiriska serier som tagit över marknaden senare år. Den här är perfekt för dig som vill slipa dina argument, dig som är nyfiken på jämställdhetsfrågan inom politiken och som ren och sker pamflett inför kommande valkampanj!

Esters rester - Ester Eriksson


I den självbiografiska Jag, Esters rester får vi följa ester som med psykiska problem, en intensiv personlighet och alkohol(o)vanor  tar sig an framför allt dejtinglivet. Viljan att hitta någon och de intensiva känslorna, hennes oförmåga att hålla tillbaka sitt mest intensiva jag och även rädslan som hon hela tiden bygger upp. Mina favoritscener är de med psykologen som aldrig syns mer än som pratbubblor och där Ester sitter i soffan. Där lär vi verkligen känns Ester och hennes problematik, och hennes genuina jag. Sidor som helt enkelt aldrig kommer fram i dejtingen, men som är hon. Jag, Esters rester är oerhört känslosam och bitvis nästan för känslosam. Eriksson delar verkligen med sig av sig själv på ett sätt som ibland får det att kännas som att jag får ta del av lite för mycket, men samtidigt skildrar hon en verklighet och en person vars röst vi sällan hör!

Synd - Elin Lucassi

 
Elin Lucassi tar i synd an temat Synd och kretsar kring de sju dödssynderna. Vissa är helt klockrena, andra lockas jag inte alls av. Vissa teman som hon lyfter inom de olika synderna känns inte heller som att de passar in. Det är synd (no pun intended), men som helhet så upplever jag Synd som inte riktigt färdigbearbetad. Den röda tråden hade kunnat vara genuinare, och ibland funderar jag över om inte Lucassi borde ha skalat bort vissa av serierna som är kortare och hoppar ur hela synd-konceptet så som jag uppfattar dem. De bästa synderna är de som bara består av och kretsar kring en histora, som Frosseri där hela tv-kocks-mannen navelskådas - träffsäkert och underhållande! Det ser jag gärna mer av. Jag gillar också lucassis sätt att jobba med de olika syndernas färg, och önskar nästan att det vore lite enhetligare med det arbetet så att det tydligare gick att se, så som Högmod där stripparna är fler separata men där färgtemat överensstämmer och alla faktiskt känns aktuella för synden. All in all: uppskattad men inte helgjuten!