Ur - Agnes Lidbeck


Agnes Lidbeck känner nog de flesta till efter debutromanen Finna sig, som vann Borås tidnings debutantpris i år, och den nyligen utgivna romanen Förlåten. Jag har läst och älskat båda, som ni återkommande läsare vet. Därför kunde jag inte motstå hennes dikter när Ur släpptes för någon vecka sedan. 

I Ur är det flera karaktärer som vagt figurerar kring något som ändå är väldigt likt. Det är något konkret. Det är naturen som går att ta på. Om det fysiska runt ett liv. Skogen och havet och känslorna kring det som går i arv, som talar om vart vi kommer ifrån. Samtidigt ett avsked av en far som var mer än en far, utan också en fysisk miljö i form av en brevlåda, en tekopp och ett rev för torsk. Det blir nästan som en hyllning av det trygga men samtidigt otrygga som omger oss. Språket och tempot är lättmottagligt, och det som berättas är ofta i orden själva även om luft lämnas för det osagda. 

Motsatsen till skogen

är att följa rösten tillbaka igen från skogen

när den ropar mellan stammarna

verbaliserat, omöjligt att förväxla med en fågels skri


Motsatsen till skogen är en förmaning

är minnet av karten

och en karta hem


Läsexemplar från Ellerströms förlag.

 

Århundradets kärlekskrig - Ebba Witt-Brattström

 
Jag hade tänkt vänta med att läsa klart och skriva om Århundradets kärlekskrig till dess att jag läst Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen för att kunna dra paralleller mellan texterna, men insåg nyligen att jag uppenbarligen inte kommer att ta mig för att göra det. 

Witt-Brattströms text handlar uppenbart om henne själv och uppbrottet med Horace. Det är ett ganska brutalt uppbrott med mycket smutskastning. Boken har sågats ganska rejält för att inte hålla någon litterär kvalité. Jag kan till viss del hålla med, men samtidigt finns det ett rakt berättande indelat i manusform (punktform) med ett hon och han som berättarjag som bygger på det poetiska draget. Scenerna och de inre tankarna och känslorna saknas, utan istället är det dialog vilket jag tycker tillför väldigt mycket i det här formatet. Jag tycker också att tempot är rätt behagligt, även om det då och då blir ojämnt och hakar upp sig lite. Jag är dock fortfarande kluven till om det är för rakt på och tydligt med dialogerna och att det är just de två som porträtteras, eller om det är det som får det att funka så bra som det faktiskt gör. 

Golgata - Sofia Rapp Johansson

 
Rapp Johansson är inte rädd för att bli närgången och utlämna stora delar av sig själv och sitt eget känsloliv, det vet de flesta som läst hennes tidigare böcker som är så otoligt nära henne själv. I Golgata är det inget undantag. Det här är en smärtsam kärleksförklaring som visar på våndorna med att tycka om någon annan. De starka känslorna, som både är negativa och positiva. Och svartsjukan som nästlar sig i Sofia. Detta på grund av henens egna känsloproblematik, och den insikt Sofia själv väver in i denna kärleksförklaring visar på svårigheterna med att tycka om någon.

Flödet i läsandet lämnar mer att önska, men jag tänker bortse från det och istället fokusera på att det känns som en utveckling i språket i den här. Där beskrivandet mer övergått till känslor, nästan som om Sofia inte är lika saklig i sitt sätt att se på sig själv utan nu vågar känna mer. I alla fall är det en utveckling som är bra för hennes skrivande.