Öknens alla blommor - Per Olov Enquist

I Novellix senaste fyra med västerbotten-tema så var Enquist novell den enda som jag inte förstod. Den handlar om en man som tar sina barn från motellet där hela familjen bor och lämnar sin fru. Han reser rakt ut i USAs tomhet och försöker överleva på de få slantar de har kvar. Det sker en process i honom som jag inte kommer åt dock. Jag kommer inte riktigt in i symboliken eller tankarna vilket gör att novellens helhet faller bort. Men dett finns något trivsamt i Enquist berättandestil som gör att jag faller in i läslunket, och det är också det som jag tar med mig från läsandet av Öknens alla blommor. 

Huset - Torgny Lindgren

Den här lilla novellen av Torgny Lindgren innehåller så mycket känslor att den fortfarande hänger kvar nu flera veckor efter läsningen. Den handlar om ett hus. Hemstället. Ett stort hus, där en man med stora ambitioner la ned blod, svett och tårar för att slutligen aldrig bli klar då ambitionerna var för höga och priset också det för högt. Då tappas lusten och det lämnades till sitt öde. Mannen ser det som ett stort misslyckande, det där stora ofärdiga huset. Bysnacket går dock, och det är så berättandet är snickrat av Lindgren då han låter berättelsen berättas i efterhand. 

Jag har bara läst få texter av Torgny Lindgren, så som Minnen (som jag köpte av honom på bokmässan året den släpptes) och Hummelhonung som vunnit augustpriset och hans texter lämnar alltid känslor efter sig som behöver rås om. Hans karaktärer är så skarpa, även de han plockat från verkliga livet i sina biografiska skildringar. 

Monte Carlo - Stina Stoor

I sin senaste novell Monte Carlo presenterar Stina Stoor en sommar, en varm klibbande och alldeles för ljus sommar som sticker i ögonen och får kläderna att skava. I den finns syskonen Sandra och Annelie, och farsan såklart. Och en Camping där en femma ger en ring ut automaten, en förlovning och en stund i badhytten. 

Stina Stoor mejslar ut hela känslan av campingen, sanden, värmen, ljuset och framför allt Sandras barnsliga naivitet. Det är också den naiviteten som berättar historien, både den faktiska som står skriven och den mellan raderna, och som drar historien framåt. Det som skulle kunna vara skrämmande blir istället något som sker i perifering för Sandras fokus, och som läsare uppstår en beskyddande roll mot Sandra som lever i en värld hon så uppenbart inte riktigt förstår men som jag som läsare ser. Det är just det draget som gör Monte Carlo så otroligt skicklig!