Allting växer - Lyra Koli

 
I Allting växer är vi i framtiden. Vi har haft världskrig och klimatet har gått åt skogen. Nu befinner sig den kvarlevande mänskligheten, Förenta Nationen, i en klimatkontrollerad zon där teknologin är vardag. I denna vardag möter vi Jossi. Som scrollar sina sociala flöden med hjälp av en liten kontroll på handen som avgör vilka bilder som projiceras i de skärmar hon har innanför ögonlocken. Som är nygift. Nyutexaminerad. Men som drabbas av dödsångest. Som träffar läkare i VR. Som egentligen inte känner något på riktigt, för hennes medicinska implantat justerar ständigt hormonnivåerna. Det är väl där det börjar. Med känslorna som inte får infinna sig ordentligt.

Det huvudpersonen, Jossi, snart finner sig i är att människan är avskärmad. Bortkopplad från sin natur. Det skapas en distans mellan henne och henne själv på grund av världen hon lever i och det faktum att allting observeras och kontrolleras. Som ett tappert försök att må lite bättre går hon med i en liten grupp som träffas på en av takträdgårdarna och hittar lite närhet till naturen. Hon blir förälskad i det naturliga. Och finner sig snart som deltagare i en aktivistgrupp, och i aktivistgruppen hittar hon en mening. Det är den sjukas sökande efter svar, och snart har Jossi tagit starkt avstånd från den samtid hon lever i. Aktivistgruppen agerar genom att leta efter den egentliga naturen. Det vilda och av människan okontrollerade. Vilket också leder till Jossis förfall samtidigt som hennes största längtan uppfylls.

Kolis roman är inte bara tankeväckande kring huvudkaraktären jossis sjukdom, vad som drabbar den och vad som får henne att finna frid inom den, utan också kring människans relation till naturen och hur våra kroppar kan infogas i något nytt med hjälp av teknologin trots att det skaver. I Förenta Staterna stiger sjukantalen, trots att samhället är idealt med hormonimplantaten, vilket kan likställas med vår tids olika sjukdomar trots att vi som land egentligen aldrig mått bättre. Det är många små sparkar som Koli ger, och jag gillar det lite politiska när jag läser dystopiska romaner. Det Koli och lyckas lyfta fram är sjukdomen, inte bara i ett dystopiskt sammanhang utan som sådan.

Jag gillar också Kolis berättartekniska drag, även om historien i sig gör att det skiljer sig något från tidigare romaner. Dock känner jag ibland i bokens sista del att jag får för långt avstånd till Jossi när hennes öde berättas ur en annan persons perspektiv. Det är ett glapp där som jag inte alltid uppskattar, även om det håller för det mesta. Men oavsett är det skickligt och jag tycker att boken håller som helhet och säger en del av den värld vi lever i idag.
 

Läsexemplar från Modernista

En apa i Rågsved - Anna Suvanna Davidsson

 
Det var länge sedan en bok gjorde mig så förbannad som En apa i Rågsved. När du börjar läsa boken förstår du att jaget, Tess, lever med en rövhatt till man men att hon inte riktigt är där i sina egna upplevelser ännu att hon förstår det. Uppenbart för dig som läsare är dock att hon skulle klara sig bättre utan detta otympliga släp till man som bara överöser henne med skuld och skam. Redan på tredje sidan i bokens handling har vi nämligen fått veta att Tess väntar på svar om huruvida hon har en hjärntumör eller inte, och att hon därför inte riktigt är på humör för att åka bort över jul. Och där kommer skammen på en gång. Att det är Tess fel att familjen får fira jul i stan, och att en eventuell tumör inte är en särskilt big deal. Han kallar henne till och med tramsig.

Sakta börjar dock Tess att ta för sig lite mer och står upp för sig själv. Hennes relation med Rikard har varat länge, och hon har för det mesta bara blivit hemma med huvudansvar för de tre barnen. Men det börjar pyra lite kämparglöd i henne som gör att hon tar några stapplande steg ifrån Rikards inrutade världsbild av hur hon ska vara. Hon testar på Roller Derby, använder sina sparade pengar och gör en tatuering och Rikards missnöje växer. Hon köper till och med mjölk på kvartersbutiken där det är något dyrare istället för i storhandeln till Rikards stooora förtret. Till slut är det uppenbart för båda parter att något inte funkar. Tess bryter sig loss, tar stapplande steg till egen lägenhet och börjar så småningom att ta hand om sina egna intressen. Skilsmässan är dock inte lätt, och Davidsson har bitvis gjort även sin huvudperson otrevlig vilket jag tycker tillhör känslospektrat av skilsmässa. Det är också trevandet hos Tess som skildras så väl att man känner att hennes sviktande tankar och humör faktiskt är okej.

Det var härligt, och ganska häftigt faktiskt, att få läsa och känna så mycket. Jag reflekterade mycket kring vad som gjorde mig så otroligt provocerad i Rikards beteende och varför Tess passivitet. Davidsson lyckas verkligen greppa tag i just precis de där formuleringarna och gesterna som gör att mannen, Rikard, blir provocerande så att det går ut ur boksidorna och hoppar studsmatta på mina (stackars!) nerver. Bitvis hyperventilerade jag. Och svor. Men gud så jag njöt av att få känna så mycket medan jag läste!



Läsexemplar från Mima förlag

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra - Johanna Nilsson

 
Ni som följer mig på instagram vet att jag sträckläste boken, men var osäker på hur jag kände efteråt. Att jag var frågande kring drogromantiseringen, att deras könsidentitet är bokens handling och att det var lite väl mycket frågor och svar i deras dialoger som jag bitvis upplevde som en FAQ kring deras personer och identiteter. Och jag är fortfarande osäker. Därför har jag också dragit mig lite för att  skriva om den. Men jag tänkte att ni ändå får ta del av mina tankar: 

Det är egentligen inte något problem att skriva om könsidentitet som handling, eller drogromantisering. Och det en fråga-svar känsla gör är att göra berättelsen lite stolpig bara, vilket kan arbetas in i berättelsen ton. Men det är något i Nilssons fantastiska berättarspråk som bygger en drömsk stämning som gör att det trasiga romantiseras i boken. Inte heller känner jag att karaktärerna, Kung B och Queen O som båda är transpersoner utan hem i en storstad, får ta plats. Istället är det just deras trasighet som tar över dem som personer. Jag vill ha mer av deras bubbliga kärlek som skaver i hörnen av deras bara existens. Jag vill ha mer om deras tillvaro utöver drogerna. Jag förstår att det är en väldig här och nu situation, men ärligt talat känner jag mer för mannen de köper sina droger av som dör på en parkbänk, och vi får en kort men kärnfull insikt i vem han var genom hur de ser på och bemöter honom. Men jag lär aldrig känna vilka huvudpersonerna i Om vi bara kunde byta kroppar. Jag förstår bara att deras kroppar och liv skaver, men aldrig dem. Och det är synd att låta sina karaktärer bara vara sina kroppar.