En flicka står på en äng och sjunger. Det är en vacker bild som beskrivs. Sedan börjar historien. I bostadsområdet umgås barn i alla åldrar, föräldrarna kastar ett öga då och då för att hålla koll på dem. En dag har Mirko en hemlighet.

I en övergiven lada delges hemligheten. Och den växer. Blir större. Mirkos hemlighet är ett par porrtidningar. Mirko beordrar att nu ska dem leka. Allihop. Ingen säger emot. För hur skulle de? Mirko är femton. Luca är fjorton. Matteo, Greta och Martina är tio. Mirko är äldst. Mirko bestämmer. Lekarna börjar oskyldigt. De är barn som blandar in vuxenlekar i sina lekar. Men tidningarna Mirko tar med sig blir allt mer utmanande, lekarna blir grymmare. Lekarna blir hårdare. 

Martina beskriver i ett stycke:

"Ibland gjorde det ont, ibland var det äckligt. Så var det bara. 
Gott och ont, som i skolan, som hemma, som överallt annars i livet."

Jag måste ta en paus flera gånger under läsningen. I slutet mår jag så illa att jag får hicka. Det är så absurt. Jag vill inte tipsa någon att läsa denna om man inte klarar av det morbida i det. En flicka dör, lite spoiler, men det bör vetas. Kan du hantera det? I så fall vill jag tipsa dig. För boken är otroligt välskriven. Spänningen ökar, spänningen dalar. Det är som en gripande film, fast skriven. Jag kommer nog aldrig att läsa boken igen, även om den är otroligt bra. Men innehållet är alltför välskrivet att det blir för verkligt.

Samtidigt öppnar boken upp för en samhällsdiskussion. För sådant här kan ske, oavsett ålder. Någonstans måste man bygga upp individerna för att kunna hantera grupptrycket. För det är det här som boken visar: grupptrycket som bryter ner individerna. 

 

Så all in all: otroligt välskriven, men (ett stort men) du bör vara någorlunda hårdhudad för att kunna läsa denna. Kunna se det som en bok, inget annat. Själv har jag svårt, och är lite skärrad. Men det tyder också på en riktigt bra bok. 

När jag sammanfattade min lista över lästa böcker under februari månad, så insåg jag att jag inte skrivit om denna! För detta må vara en självbiografi, men ni vet hur författare kan skriva sina "memoarer" som en slags förklaring till varför de blivit författare. En förklaring till hur varje enskild karaktär kommit till liv, hur böckerna flödat ur deras fingrar.. Ja, ni förstår. Men sådan är inte denna. 

Istället så berättar Nabokov om sin uppväxt, om föräldrarna, om släktingarna, om egenheterna hos lärarna som hemundervisar honom, om sina egna egenheter och om tillvaron helt enkelt. Han berättar inte så mycket om författarskapet, och hur det påverkat honom. Utan han har liksom skalat bort den biten, och berättar istället det där andra som ofta brukar skalas bort. 

Kort och gott gillar jag den här. Jag som älskar Nabokovs verk fick liksom lära känna Nabokov på ett helt annat plan nu. 

Det står mycket skrivet i bloggvärlden om Förr eller senare exploderar jag (engelsk titel: The fault i our stars), inte bara bland bokbloggare utan även bland livsstilsbloggar och modebloggar, och inte minst är den hypad på instagram. Till slut kände jag att den här måste jag läsa. Till skillnad från andra hypade böcker, så som Fifty shades (blev förresten varnad om den av en kvinnlig låntagare i 50+ häromdagen, hon var helt förtvivlad) som jag inte alls är sugen på att läsa. Så, när den stod på reservationshyllan innan helgen plockade jag med den hem. 

Den tog slut samma kväll. Jag grät. Det var rena rama slutet av Titanic här i min lilla soffa. Jag ringde min pojkvän och var helt trasig efteråt. Ni vet ju själva säkerligen vad den handlar om, men vi tar det kort. Den handlar om sjuttonåriga Hazel, som är fullt medveten om att hon ska dö. Sedan cancerbeskedet ett par år tidigare har hennes lungor gett upp mer och mer, och hon går nu runt med en syrgastub då lungorna inte orkar andas ordentligt av sig själva. Efter att hennes mor tvingat henne att gå till kyrkans stödgrupp träffar hon Augustus, och det hela blir en liten romans med både upp och nedgångar.  

Visst är det en kärleksroman. Skrivspråket är lätt, och storyn lite kliché. Men det är också en fantastisk bok som berättar om känslan att leva med det ständiga hotet om cancern, om döden. Det är det som jag blir betagen av när jag läser. Denna medvetenhet om att man kan dö när som helst är så välskriven och känns så genuin. 

Jag läste den här privat bara dagarna innan jag skulle ha ett bokprat för ett par niondeklasser, och var bara tvungen att ha med den här. Så bra är den. Den är från åldersgränsen 15+ och är kanske mer för gymnasiet, och inte alla femtonåringar kanske ligger på den nivån, men den har en sådan historia att jag kan garantera att de tar sig igenom den ändå!

 

Själv ska jag köpa den till min egna bokhylla, dock lutar det åt den engelska versionen. Det är inte så att jag hyllar den över skyarna, men jag gillar den skarpt. Den tog verkligen där den skulle, och jag kan tänka mig att läsa den igen. Jag tycker också att de som kan ska läsa den, för att den är så fin. Den är min bok-titanic. 

September är en skildring av en döende kvinna. Det som är ovanligt med denna roman är att den inte utspelar sig i nutid. Hon är född på trettiotalet och på sitt 42 levnadsår ligger hon där i sängen. 

Det som också skiljer denna roman, från många andra av dessa skildringar av människor på dödsbädden, är att det är så tydligt att denna kvinna är bitter. Att hon sörjer hur hennes liv blev. På sin dödsbädd är hon arg, bitter och trött på mänskligheten. Orkar inte med sina barn. "Det är så mycket lättare att vara monster än människa" säger hon vid ett tillfälle till sig själv. För det är det för henne när hon ligger där. Hon vill bara vara i fred, vill att det ska ta slut. 

Parallellt med scenerna på dödsbädden får vi ta del av hennes liv, hennes uppväxt som prostdotter i stockholms innerstad, hur hon lever under sin moders förväntningar och hela tiden söker någon slags identitet utanför sin uppväxt i studentstäder i lund, uppsala och cambridge. 

För mig känns September lite ojämn. Det är något med hur det inte blir ett flyt i skiftet från dåtid till nutid i boken, jag blir hela tiden lite störd när skiftet sker. Sen tycker jag inte att karaktären, kvinnan, är en sådan karaktär som man fångas av. Däremot gillar jag hur hon är den bittra kvinnan, den som ser att hon ville något annat och som verkligen självförverkligar sig själv. Det är då jag börjar gilla henne, och det är då som jag kan se tillbaks och gilla henne från början. 

 

Sammantaget är jag inte jätteimponerad till en början, men den växer på en i slutet. Hade nästan önskat att den var lite längre, så att karaktären kunde växa på en mer.

Först måste jag öppna upp med att säga: jag är ingen hundmänniska. Inte någonstans. Men när jag läser Berättelsen om Edgar så får jag gåshud på armarna av den fina relationen mellan Edgar och hans hundar.

Berättelsen om Edgar är en mysroman. Inledelsevis får vi en inblick i starten av den kennel som blir Edgars hela värld. Via hans farföräldrar och sedan hans föräldrar. Edgar föds stum. Han har alla möjligheter att kunna tala, men han kan inte. Så hundarna blir lite som hans tillflyktsord, och han har Almondine, den egna hunden som följer honom i vått och torrt. Han lever i en idyll med sina föräldrar.

Men så kommer plötsligt morbrodern. Det blir ett tillfälligt kaos tills morbrodern lika hastigt och lustigt försvinner. Allt går på som vanligt. Tills Edgars far dör. Edgar är den som är med honom, utom just den stund som han dog, och är den som hittar honom. Något som inte lämnar honom oberörd. Plötsligt ligger kennelns framtid på han och hans mors axlar. Samtidigt som kampen med kenneln pågår så har han en inre kamp. Dog hans far verkligen en naturlig död? Såg han inte något annat. En natt i ett regnoväder får han sitt svar.

Bocken är inte en klassisk detharskettettmord. Det är mer av den där mysromanen. Tyngden ligger i hundarna och relationen, och det är det som fascinerar mig och drar mig vidare i läsningen. Vad ska det bli av hundarna? Varför är deras hundar så speciella? Jag ÄLSKAR Berättelsen om Edgar just av den anledningen att den är annorlunda, den är välskriven och den tegelsten den är verkar som en fjäder när man väl kommit in i den. Ge. Mig. Mer.

Den enda nackdelen jag har, eller det är visst två: att man inte får reda på hans ålder förrän ca halva boken in. Trodde han var runt förstadiet av puberteten och alltså max 12 år gammal. Men så är han fjorton! Var ganska omtumlande och påverkade så att jag fick tänka igenom viktiga scenarion som utspelats och liksom bygga om historien för mig själv. Litet minus. Ett annat minus är att slutet FICK MINA NERVER ATT GÅ BANANAS. Vi får ju inte veta vad som händer?! Det slutar i sådan intensiv spänning, och man förväntar sig ett sista kapitel med ett gott slut och en upplösning. Vad får vi? Ja, inget sista kapitel med en upplösning i alla fall...

"Det är en mörk flod inuti mig. Där badar min pappa och Natalia Vodianova och alla andra som jag någonsin skrivit om..där ligger de och flyter."

Det är som att Moodysson vadar igenom den här floden, men det är strömt och det tar tid. Medan han vadar igenom denna mörka flod rinner minnen förbi honom. Vi är i Aten och det korrupta Grekland, med flyktingar på kö längs gatorna. Vi är i Småland, den svenska sommaridyllen där allt kretsar kring det gröna gräset. Vi är i Ryssland, i Ukraina, i det mörka svarta hålrummet som han inte vill vara i men befinner sig i och fastnar. 

Jag skulle kunna jämföra Tolv månader i skugga med Bodil Malmstens journaler, men det kommer jag inte göra. Jag kommer däremot dra en parallell. Det här är en av alla journalanteckningar. Men samtidigt inte. Det här är hur man traskar runt i sig själv. Hur man sitter fast och försöker titta tillbaks för att kunna ta sig någonvart. Det här är hur Lukas Moodysson fastnar i sig själv, och hur han på något sätt gräver sig loss. Jag kan inte förklara i ord, för det står inte i ord. Det står mellan raderna. Man förstår det mellan raderna. 

Vi får följa med i på hans resor, och det är inga idyller. Han rättfärdigar sig motsägelsefullt, och vet om det. Men vet också, att det inte går på annat sätt. 

"Det går inte att bry sig om allting, då blir man psykotisk.

...

Men lite mer, säger M efter en stund.

Att vi kunde bry oss lite mer."


Jag trodde, på riktigt, att jag hade växt ur Lukas Moodyssons skor. Jag läste hans dikter i min tonår. Var ivrig när han släppte nytt. Älskade hans filmer. Men tappade taget. Läste aldrig döden&co. Men här känner jag att jag har hittat tillbaka till honom. Det här är den Lukas Moodysson jag läste som tonåring, fast mognare. Vi har växt upp tillsammans, så våra skor passar fortfarande varann. Så känns det. Och boken är som en vemodig journal som har en tung dimma hängande över sig. Men jag gillar den, för det är som att man i den finner ett sätt att orka vidare trots allt jävelskap i världen. För man förstår, att såhär är det ju. Vi kan inte göra allt. 

 

Lästips!

 

Steinunn Sigurdadottir är en av de isländska författare som jag aldrig läst tidigare. Solskenshäst handlar om flickan Lilla, som växer upp med läkarföräldrarna som aldrig har tid. Istället tar deras hushållerska/piga hand om Lilla och hennes lillebror, ser till att de får rena kläder och städar. Men så en dag försvinner hon, och det är där vi kommer in i historien. 

Lilla tänker, att nog måste väl mamma eller pappa ta hand om sängkläderna som ska tvättas. Men det gör det inte. Dagarna är inte som det brukar. Lillebror blir ledsen; kommer jag aldrig mer få gröt? För efter tvättdagen kommer grötdagen. Om inte tvättdagen är, så kan inte grötdagen komma. Så Lilla tar ansvaret. 

Det är lilla i fyrtioårsåldern som berättar för oss, hur hon tog hand om sin bror och hur livet gick till där i huset. Och historien är ganska vemodig, men med sina ljusglimtar. Den blåa jackan som hennes pojkvän ser till att hon köper. Ja, alla små ljusglimtar i hennes unga år lyfts fram mitt i vemodet. Och sen kastas vi in i hennes vuxenliv där hon hamnat med man och barn i köpenhamn. Ett vuxenliv som är som en kavaj med för långa ärmar. Hon snavar liksom till, och flyttar tillbaka till island och huset och mamman. Kommer till någon slags ro. 

Solskenshästen var min första med henne, och även om den mot slutet blir väldigt staplig så får man en helhetsbild som är väldigt fin. Boken känns som dimma som ligger tung, och sakta sakta lyser solen igenom. Jag pratade om den på boktipsarkvällen, och en av tanterna hade också läst den och höll med. Det är som alla de hemska barndomskildringar som dyker upp i självbiografiska romaner, fast med det där slutet som säger "det är okej". Istället för att  hata, så tar man nya tag och börjar om. Det är det som är så fint. Det finns inget hat i boken, inga starka känslor alls faktiskt. Den är bara vemodig. 

 

 De flesta av er har säkert läst havsmannen vid det här laget, 

 så en kort förklaring av handlingen är inte nödvändig. Jag 

 tyckte dock att boken föll platt. Det enda riktigt gripande var 

 tillbakablicken över den plågade katten (jag grät). Utöver det

 så blev det liksom aldrig en historia. Jag får känslan av att 

 Vallgren velat skriva så mycket, och då tryckt ihop allt i en 

 historia - så ingen av dem kommer riktigt till uttryck. Jag gillar 

 historierna för sig, men tillsammans så blir det lite pannkaka 

 av det hela. 

 

 Och det är synd, det måste jag säga. Jag tror det hade blivit 

 bra om han hade gett det mer uttrymme, för boken är inte 

 lång. Den är för kort för det han verkar vilja åstadkomma. 

 

Anna och Franscesca är tretton, och hela deras liv är utstakat framför dem. Pojkarna blir män och hamnar i stålverket, flickorna blir kvinnor och väntar på att männen ska komma hem från stålverket. Så går livet i Piombino. Anna och Franscesca drömmer om att bli politiker och modell, de drömmer om pojkarna i bostadsområdet som de ska vänta på  hemma när deras timmar på stålverket är gjorda. 

De har en nära nära relation, kanske lite för nära. Till slut blir avstånden får kort mellan dem, och de tar ett steg bakåt. Hamnar ifrån varann. Och utan varann blir de stereotypen, de förfaller i normen och plötsligt har de förlorat sig själva och sina drömmer. Att bli politiker är helt plötsligt omöjligt utan sin bästa vän vid sin sida. Det är då man vill skrika: BE OM URSÄKT! Att någon ska våga ta steget,  räcka ut handen så att de båda kan dra upp varann.

 

Jag älskade stål.
En slags småstadsmentalitet som stämmer mycket överens med vad jag växte upp till, där barnen ska ta över efter sina föräldrar. Jobbar mamma på ica, då är det förutbestämt att jag också hamnar där. Sen kom förstår it-revolutionen och världens slogs omkull. Men innan dess, jag minns det så väl. Min syster som hamnade i hemvården för att min mamma var där, min pappa som blev knegare eftersom hans pappa var det. Stål är inte applicerbart på samhället jag lever i idag, i alla fall inte i sin helhet. Men den kvävande känslan, av att livet redan är planerat. Att man inte kan ta sina egna steg och bryta sig loss från denna väg. Det är den stål håller så hårt i, och frambringar så klart. Svårigheterna att lite på sig själv, att våga drömma, när livet redan har en plan för dig. Det är också den känslan som gjorde den ganska tung. Att jag behövde två månader på mig att skriva denna texten, som bara är på ett par rader. 

Historien: en man som älskar två kvinnor. 
Berättaren: en kvinna, men inte en av de två som mannen älskar. 

Berättaren är en gammal älskare till mannen. Hon tar del av hans nya kärlekshistoria när den förflutit i två år. Två år tar det, innan han berättar för den gamla älskaren om den nya. Om hans kärlek för henne, Pia, och hans kärlek för sin fru, Karolina, som nyss fött honom en dotter. 

Vi får veta hur berättaren går tillväga för att dölja sina egna kärleksaffärer, berättar om sitt eget förhållande med sin man och hur hon inte vill ha kärlek. Men kärnan ligger i mannens kärleksaffärer, mannen som hon en gång hade en affär med och som nu funnit en till kvinna att älska. Så rullar det på, sida efter sida. Kärleken för två kvinnor. Känslan av att förföra andra män. Hur man hemlighåller kärleksaffären. 

Tills berättaren känner något, och tar fram geväret hon fick ärva av sin svärfar. Det är där det börjar bli spännande. Och det är det slutar. 

Boken rinner av en. Den lämnar inget avtryck. Det betyder inte att den är dålig. Men om man jämför den med hennes tidigare så känns den menlös, halvtråkig. Istället för att man sitter där, som att man blivit träffad av något osynligt och okapabel att röra sig. Så slår man nu ihop boken och lägger den ifrån sig. Ställer den i hyllan. Och går vidare med vardagen. Är jag besviken? Klart jag är. Samtidigt så kan jag känna att det är svårt att överträffa hennes tidigare böcker. Jag ser fortfarande fram emot kommande böcker. Men magin med Åsa Ericsdotter finns inte i äktenskapsbrott. 

Love is a mix tape tog slut igårkväll. Så ikväll åker min akutbok fram, den jag har lagrat hos pojkvännen ett par månader för den där gången då min bok tar slut och jag inte har någon extra med mig. Då har jag haft en stående hos pojkvännen. 

Visst, han har egna böcker. Men vi är liksom inte riktigt där än, där vi tar hem och drar runt på böcker som är varandras. Men när han läst klart Metro 2033 (som han läser nu), så har han sagt att jag ska få låna den. Så snart är vi väl där, där vi lånar böcker av varann..

Det är en bok jag hittade på myrorna för ett par månader sedan. Har inte, vad jag vet, varken hört eller läst någon om varken titeln eller författaren. Så det här blir helt nya steg in i det okända!

Jag läser just nu Love is a mixtape av Rob Sheffield. Jag och min vän har alltid skickat blandband till varann, sen vi var femton år ungefär. Så när jag kom hem från Island så låg den här boken där i ett litet paket, som en liten julklapp ungefär. Först nu tog jag upp den, och hittills älskar jag den. Bilderna är två fina saker som man hittar i den. Planerar ett långt bad ikväll, som en paus i pluggandet och med bara läsning.

"Besatta" är som en lång resa genom rysk litteratur. Omslaget talar om en satirisk roman, med mycket skratt, men istället är det en bok fylld med information och reflekteringar - och givetvis delvis några skratt åt litteraturvetarna som är så fulla av konstiga idéer. 
Vi får följa med Elif Batuman i hennes resor med rysk litteratur som syfte och alla historier om folket runt omkring henne. Hon snubblar in på den ryska litteraturens bana, och får stipendium som ger henne möjlighet att resa till alla dessa städer som varit centrum för många av de stora författarna. 

Vi får till exempel följa med i en lång reflektion om Tjechov, där vi får veta om hans relation till Tolstoj, och hur detta har speglat sig i båda deras skriverier. Och det är så det matar på till slutet. Får jag det att låta tråkigt? Det är inte alls meningen, för för mig som älskar rysk litteratur men som aldrig tar tag i det där med att läsa ordentligt så är det skönt att få glida med någon annan som tänker, resonerar och drar slutsatser om saker som relaterar med den ryska litteraturen. Det är också otroligt välskrivet, mer välskrivet än vad böcker av detta slag brukar vara.