Inlandet - Elin Willows


Inlandet är både långsam, händelselös och platt i sitt berättande. Men det är just det som gör att den får det där djupet som gör att jag älskar den. Jag skulle närmast jämföra den med Karin Smirnoffs Jag for ner till Bror, som jag inte hade läst när jag läste Inlandet för övrigt. Men de innehåller båda den oförklarliga viljan att stanna. Det passiva valet som gör att det bara blir så.

Boken handlar om en ung kvinna som lämnar Stockholm för att flytta med sin pojkvän till hans hemort. Hemorten är ett litet samhälle i norra Norrlands inland. Deras relation tar dock slut redan innan de kommit dit, men hon är redan på väg. Har avslutat allt i storstan, och fullföljer det hon utlovat. Så hon bygger upp sitt egna liv i detta samhälle. Till en början är hon knuten till frågan varför hon är där, som alltid besvaras med den tidigare pojkvännen. Hon har ett band till honom, vilket det så ofta blir i små orter, och trots att de är separerade håller han ett vakande öga över henne när han ironiskt nog flyttar från byn.  

Det som skildras utöver karaktärens anpassning till nuet och bristande drömmar om sin tillvaro är livet i småorten. Det är turerna upp till den enda krogen varje helg, arbetet i butiken och personerna som kommer och går. Alltid en dröm om att ta sig därifrån. Så varför stannar vår huvudperson? Hon är ju en storstadstjej som flyttade för kärleken, vad har hon för anledning att stanna? Hon har helt enkelt ingen anledning att åka.

Tillnyktring - Leslie Jamison


“När jag var sju år sa jag till mamma att jag var rätt säker på att jag kunde göra en äppelsmulpaj som var godare än hennes” skriver Jamison, och berättar hur hennes mamma ryckte  på axlarna och lät henne baka en paj som var allt annat än bra, bland annat fylld av för mycket smör och okokta makaroner. Men stoltheten var för stor för att erkänna nederlaget, så hon “satt där och åt röran framför henne och låtsades att jag älskade den”. Jamison avslutar anekdoten med orden “Nykterheten kändes precis så”. 


Boken Tillnyktring kan ses som en motivering bakom varför nykterheten känns så fejkad till det yttre och vidrig under ytan. För bokens 500+ sidor handlar inte bara om Jamisons egna kamp för nykterheten, utan också hur den sett ut hos framstående författare och om samhällets relation till och historiska anekdoter om berusningen, beroendet och nykterheten. Hennes egen berättelse sätts hela tiden i relation och ger det personliga som gör att hela boken hänger samman. Jamison propagerar dock aldrig för varken nykterheten eller beroendet, utan är ganska saklig i sitt framställande. Samtidigt lyfter Jamison fram stigmat kring beroendet, och skammen.

Trots skammen så skrev Jamison en hel fiktiv bok om alkoholism, Gingarderoben. I Tillnyktring skriver Jamison “..hela mitt liv kretsade kring alkohol: inte bara timmarna som jag ägnade åt att dricka, utan tiden då jag såg fram emot att dricka, ångrade att jag hade druckit, bad om ursäkt för att jag hade druckit, funderade på när och hur jag skulle kunna dricka igen.” Kanske är det då inte så konstigt att hon skrev om den? I Tillnyktring skriver hon om sin, i efterhand ganska naiva, process att försöka göra den alkoholiserade karaktären så olik henne själv genom två faktorer: karaktären dricker gin, det gör inte Jamison och karaktären samlar flaskorna på hög i garderoben medan Jamison själv var noga med att städa undan efter sig. Att hon några år senare vågar publicera ett verk där hon navelskådar alkoholismen är inte annat än beundransvärt!


Recensionsexemplar från Weyler förlag

 

Den oändliga familjen - Cilla Naumann

 
Cilla Naumann är enastående på att berätta om tomrummet mellan relationer, det där outtalade. Genom att röra sig runt, och inte grotta ner sig i, så blir hennes berättande trevande och lågmält, och det är det som vi möter i Den oändliga familjen. Av de titlar jag läst av Naumann är detta min favorit. Den berör skam och fascination på ett sätt som skapar igenkänning och rädsla för känslornas kraft.  

Boken handlar om familjen med akademikerpappan, mamman och de två barnen. Där får det äldsta barnet och mamman vara berättarperspektiv kring vad som händer när de lämnar sitt hemland för pappans nya jobb Sverige. Om kylan, den tomma lägenheten och om drömmen som var större än verkligheten. Och om hur drömmar kan krossas, och du uppfylls av en så förkrossande skam. Vi har också Anna, som i nutid sitter med sina minnen och minns familjen som bodde i huset mitt emot när hon var barn. Vi får familjens berättelse om vad som hände innan och vi får Annas berättelse om vad som hände inom henne efteråt när familjen hon bara såg på avstånd försvann men fortsatte finnas inom henne som en besatthet.

Är så glad att jag till slut tog mig i kragen och lånade hem den här boken, för den var så mycket mer än vad jag hoppades på och nu kommer den inte att släppa taget om mig i första taget.