Hunger - Roxane Gay

Jag anade redan när releasen för Hunger sköts upp att boken skulle vara känslomässig. Att den hade varit tuffare än tänkt att skriva, något som Gay också bekräftar inledningsvis boken. För även i Bad feminist så snuddade Gay vid ämnet, men något skavde i att gå djupare. I Hunger så karvar hon fram historier och känslor från inom sig själv som skaver hela vägen för mig som läsare. Det är smärtsamt. Att väga "för mycket". Vad kropp och utseende är och gör med en person. Att äta för att skydda sig själv. Utan att romantisera något eller rättfärdiga sig själv berättar Gay historien om att vara ett lyckligt barn som växer upp och mår bra, tills hennes kropp utnyttjas av en grupp pojkar och framför allt den hon högst av allt håller av och hur det bryter ner henne i så små beståndsdelar att hon än idag inte är hel. Hunger handlar om konsekvenserna, och att en kropp inte bara är en kropp.

Jag gör hundöron i mina böcker där det finns stycken som känns extra starka, eller som jag vill återkomma till. I Hunger finns inte ett enda. Hunger är den mest känslosamma bok jag läst på oerhört länge. Den är så in i helvete sorglig, men också så in i helvete stark. Det mod som krävs för att inte bara gå in i sig själv på det här sättet, utan att förmedla det via text och publicera det så här, det är enastående. Hunger behöver läsas av många som aldrig kommer att läsa den, och läsas av många som kommer att behöva den. 

Minnet av vatten - Emmi Itäranta

Minnet av vatten utspelar sig i en framtid där vatten är en bristvara. Men för Noria har vattnet aldrig varit något som saknats för långt uppe i bergen finns nämligen en hemlighet som hennes far, temästaren, bevarat. Nu när Noria ska gå i hans fotspår delar han med sig av den: uppe i bergen finns en källa, den källa som håller hela byn med vatten - men det måste hushållas med och vattnet får aldrig vara för högt eller för långt och det ansvaret ligger på temästaren.Men det blir svårare och svårare att hålla källan hemlig och snart står Noria ensam kvar med hemligheten och kampen att bevara den. 

Minnet av vatten innehåller den perfekta blandningen av fantasy och dystopi. Vattenbristen är en högst aktuell fråga, och tanken på en värld där vatten är en bristvara är skrämmande. Itäranta lyckas berätta den här dystopiska skildringen skickligt genom temästaryrket och de gamla traditionerna som blir det fantastik-inslag som gör att boken lyfter det där extra. Oerhört skicklig bok som trots alla dessa inslag, och att den utspelar sig i en nordisk framtid känns oerhört modern i sina karaktärer och tilltal. 

Bluebird

Bluebird har alltid levt på en paradisisk ö där lusten står i centrum. Livet lunkar på där på ön. Bluebird är bra på siffror, sköter öns ekonomi och är den enda på ön som har ett kontor. Medan Bluebird arbetar, så hänger sig resten av öborna åt lusten. Den klibbiga och äckliga lusten som Bluebird stänger ut med öronprooppar, men inte ens öronpropparna hjälper mot synerna av öbor som förlustar sig med varandra. Så till slut lämnar Bluebird livet på ön. Hon flyr till Staden. Där det finns höghus, fina kläder och folk går till arbetet i portföljer - det har hon sett i de tidningar från Staden som hon fått tag i. Väl på plats i Staden finner sig Bluebird på plats, lockas av storstadens glamour, och när ett jobb med siffror blir hennes lever hon sin dröm. Att bo i staden. Att få jobba med siffror. Men snart börjar det hon avskydde med ön att bli en del av det liv hon lever i staden, och jag som läser börjar fundera över priset hon betalar för sina drömmar. 

Jag tänker inte hymla om att Bluebird är fylld av beskrivande sexscener som jag ibland känner blir lite för mycket för den kärna som boken ändå har. För kärnan handlar någonstans kring drömmarna och vad de kostar. Hon lämnade ön för att slippa vara omringad av lusten och framför allt för att själv slippa delta i det. Men i Staden blir det en del av den process som behövs för att vara en del av staden. Att drömmen om det nya och främmande kan få en individ att gå emot den grundläggande moral som ändå varit det avstamp i vilket hon lämnat sitt förra liv, och sedan hänge sig åt just det i det nya. Kanske skriver jag det här omdömet alldeles för snart inpå läsningen och att den inte riktigt landat, men personligen känner jag att boken har nått in i mig på ett speciellt sätt som jag inte riktigt kan förklara. Kan det vara den skyddslösa Bluebird som befinner sig i ensamheten både på ön och i Staden? Kan det vara något med hur Bernalt lyckas med dessa motstridiga kontraster kring öns lättsamma leverna med djur, veganism och självhushåll och Stadens industriella där vattnet till och med måste köpas på flaska och att hela staden dryper av kött? Bernalt väver fram väldigt tydliga kontraster, och Staden framstår hemskare än ön, men där ligger drömmar och stolthet och leder Bluebird in på vägar som bara blir sorgliga. För om något handlar Bluebird om sorgen i en individ. 

Oklart om ni får fram något ur mina tankar men kortfattat så berättar Bernalt en historia som är väl värd att läsa! 


Läsexemplar (som jag äntligen dammade av...) från Norstedts förlag.