Sveas son - Lena Andersson

Sveas son börjar kort och direkt med att Ragnar Johanssons dotter anmäler honom till en forskningsintervju, där han dock vid mötet med forskaren uppfattas som för vanlig och inte intressant nog att forska på. För det är vad han är. En alldeles alldaglig man, som vi knappt lär känna mer än till hans handlingar. Lena Andersson har i sitt berättarspråk nämligen en distans till Ragnar Johanssons jag. Det är sakligt framställt, och bara det att boken heter Sveas son gör att han enbart existerar i relation till just sin omvärld. Ett drag som jag uppskattar allt mer under läsandets gång.

Ragnar har alltid varit rationell. Han har tagit de mest rationella besluten och alltid gjort det mest rationella. Köpt en tomt, byggt sitt hus, jobbat som lärare osv. Han har själv gjort sig vanlig i sin strävan efter att inte sticka ut. Staten och välfärden utformar den moderna människan, så han formar sig därefter. Samtidigt har han då och då stuckit ut. Varit exceptionell möbelsnickare och gjort bra för sig, men så dras han tillbaka och blir slöjdlärare istället. För det är det rationella.Träffar sin fru och i början försöker han vara lite mer, försöker visa hur smart han är, något som inte faller  Elisabeth i smaken. Så gör han det rationella: drar sig tillbaka och gör inga utsvävningar. För Elisabeth gillar när han är alldeles.. ja, vanlig.

Samtidigt berättar Andersson en historia om det svenska folkhemmets utveckling. Om färdigmaten som spar tid, och om hur moderniteter smyger in. Det som modern Svea gör, det är gammalmodigt i Ragnars samtid. En skön kontrast är ju att vi går mer och mer tillbaka mot Sveas tankar i vår samtid, och att Andersson framställer det på ett sakligt "såhär var det" snarare än naivt och korkat som det så lätt kan göras när man pratar om det som vi uppfattar som idiotiska tankar från förr. Där Anderssons karaktär Ester från Egenmäktigt går in i sig själv på djupa känslomässigt kladdigt vis, så är Ragnar tvärtemot helt avskalad från allt det. Han formar sig efter omgivningen och blir på så sätt en representation för hur människans liv formats av sin samtid, och vare sig lycka eller karaktär. Men kanske att han uppfattas som tråkig. Men det som Andersson behåller i Sveas son är sin otroligt skickliga berättarförmåga som är helgjuten! 

Kata Dalström - Gunnela Björk

 
Kata Dalström var en borgarflicka som gifte sig, födde barn och därefter började kämpa i arbetarrörelsen. Kontroversiellt, såklart, med sin bakgrund. Men enligt Kata var det kapitalismen som var roten till det onda och hon ägnade sig därför åt klasskampen. Hon blev en av socialsmens frontfigurer och var en stor talesperson, agitator, för partiet och folket. Hon var också med och introducerade kommunismens tankesätt i den svenska kontexten.

Björks biografi om Kata fokuserar på Katas person och den förändring hon genomgick. Men alltid i relation till politiken. Det blir tydligt att Kata och hennes politiska arbete var så sammanvävt att Katas person präglades så mycket av det att det inte går att prata om det ena utan att nämna det andra. Kata framställs kanske som en osympatisk person av Björk stundvis, men jag har funderat på om det inte är för att Björk utelämnar känslor som en motivator och också bortser från att involvera hennes familj i många avseenden. Istället får Kata vara den hon är: en politisk figur som drömmer om ett samhälle där arbetarklassen får ta plats. Jag tycker verkligen att Björks berättande fyller sin rätt i berättandet av just Katas historia då den är oerhört politisk. Boken är inte bara intressant för att få läsa och lära känna Kata, utan för den politiska historia som jag nästan tycker att den stundvis berättar ännu bättre.  


Läsexemplar från Historisk Media.

Denna dagen, ett liv - Jens Andersen

 
I sommarsolen satt jag på min veranda och läste biografin över Astrid Lindgren. Andersen tecknar fram den seriösa Astrid. För trots att vi känner Astrid som skaparen av flertalet fantastiska barnvärldar så var det något annat som stod Astrid än närmare hjärtat: nämligen barndomen. Hennes kamp för barn drev henne hårt, och Andersen lyfter fram kornen som hennes egen son som hon tvangs försumma för att kunna försörja sig. Något som inte alls var ovanligt på den tiden för ogifta mödrar. Hon började tidigt med journalistiken, men övergav den snabbt för att skriva sina barnberättelser. Och många blev dem. Andersen tecknar också fram delar av den samtid som Astrid verkade i med världskrig, barnfattigdom och politiska frågor som fick Astrids hjärta att brinna. 

Men helt översvallande lämnar inte Andersens bok mig, för där finns en gnutta av mig som blev förstummad av det faktum att Astrid agerade som sin egen förläggare. Är det inte lite jävigt? Oavsett. Intressant att läsa om hela förlagsvärlden som Astrid var innästlad i och där hennes väg in var allt annat än rak. Vad var det som var så kontroversiellt med Astrid? Ja, läs får du se.