Sommarboken

Idag stod jag framför en samling av drygt 30 kids i åldern 8-12 och frågade: hur många av er tycker om att läsa? Och händerna på alla dessa drygt 30 kids flög upp i luften. Det var episkt. Den här synen av alla dessa barnhänder som helt utan tvivel från vare sig själva eller omgivningen sträckte upp händerna och erkände sig som läsare där och då. Fantastiskt. Idag startade vi nämligen Sommarboken, ett fritidsläsningsprojekt för barn (ni kan läsa mer om det här). I vanliga fall jobbar jag ju inte direkt med barn 8-12, men för att få det att funka valde vi att slå ihop våra barn- och ungdomsälskande huvuden och köra sommarboken gemensamt. Sååå kul var det igår att få tipsa om alla världens böcker för bokslukande barn. Herregud. Kommer leva på det här för alltid. FÖR ALLTID. Vill fylla mitt liv med att sprida bra böcker, det säger jag er. 

Så jobbar du på ett bibliotek och tvekar - GÖR INTE DET. Du kommer att älska det minst lika mycket som denna icke-barnkära person älskar det. 

Om att gallra:


Gallrade dubbletter med trasiga ryggar, ritade krumelurer och vattenskador. 

Böcker slits. Det är något fantastiskt över nya fräscha böcker som knastrar när de slås upp. Det är också fantastiskt med böcker som har några år på nacken och på så sätt har utvecklat en själ av läsare och deras intryck. Sen finns det böcker som bara åldrats. De är sladdriga, klibbiga och allmänt äckliga. Just sådana har jag gallrat från hyllorna på ungdomsavdelningen idag. De syns tydligt bland hyllmetrarna när man har ställt in den blicken. Bästa tillfället att göra det är just nu, för övrigt. När skolorna återlämnat större delen av sina lån och hyllorna känns sprängfulla. Då kan man rensa ut och köpa nytt av det som behöver kompletteras.


Att lära av böcker (och att diskutera böcker i radio)

Som deltagare i juryn för Sveriges Radios Romanpris så har en del biblioteksbesökare såklart anmärkt på det. De flesta frågar om hur upplevelsen var, att få sitta i radio och berätta vad man tyckte. För vissa verkar radiostudios vara urexotiskt och hemligt och därför extra spännande. En del ger komplimanger över hur bra man var, eller över hur intressanta diskussioner det blev. Ingen går däremot in i samtalet och dissekerar eller påpekar mina tankar eller åsikter som jag yttrade i programmet, och det är rätt skönt eftersom det både var länge sedan och blir ganska personligt. Jag ångrar inget jag sa, men det är svårt att liksom hitta tillbaka till den stämningen som var mellan oss i just den stunden som jag kanske sa vissa tankar och saker. De flesta saker som sägs bygger ju ändå på andra personers tankar! Många har också frågat om jag tyckte rätt bok vann, om jag liksom höll på den boken i smyg hela vägen - och det gjorde jag. Sorry alla andra nominerade - men jag älskade Mary (och har insett att jag måste återkomma till boken i ett separat inlägg) från första stund. Det har också resulterat i att många diskuterat boken med mig. Framför allt har de läst den själv, eftersom de har möjlighet att diskutera den med någon som faktiskt läst den. Och det är i det här som det här inlägget skulle landa! En äldre kvinna som alltid dyker upp på tisdagkvällar när jag jobbar i lånedisken förde alla av ovan diskussioner med mig. Hon frågade hur det var, om jag gillade boken - och tog mitt ord på att den var fantastisk! Så hon lånade den, för att sedan gå hem och därefter komma tillbaka och säga: 

- Vet du, jag har lärt mig hur man bäddar en säng!

Det är det här som jag älskar med böcker. Hur olika saker lämnar olika intryck på olika människor. Hon hade alltså läst hur Mary bäddar genom att vika in hörnen först, och denna äldre kvinna hade alltså: jaha, kan man göra så? Och testat - och insett att SÅ ska man minsann bädda för det sparar både tid och frustration. 

Det ni.