Lisbet och Sambakungen - Karinsdotter & Gustavsson

Sambakungen är Lisbets mormor. Hon är en föredetta spion som slutade sitt spionarbete för att ta hand om Lisbet, eftersom Lisbets föräldrar inte alls vill vara föräldrar utan hellre resa runt jorden. Sambakungen är dock allt annat än en konventionell mormor, för hon äter bara gelehallon och lingonsylt, sover på balkongen och har nya idéer varje dag. Och hon försöker undanhålla för Lisbet att hon ska börja skolan i höst, men en grannflicka skvallrar om att de ska bli klasskamrater så snart står det klart för Lisbet och Sambakungen att det här är deras sista sommar. Sista sommaren som de inte behöver följa regler som vanliga människor. 

Lisbet och Sambakungen är nästan som en surrealistisk saga, där sant och falskt inte riktigt har normativa gränser. Som vuxen blir jag dock orolig mot slutet då Lisbet försöker bli vän med en person som hon ska gå i samma klass som, pga bakgrund, men istället lyfter författaren fram Hanin som det barn hon är: naivt och öppen för alla möjligheter.

Sambakungen funkar bra som högläsningsbok, men kan nog var lite klurig för de allra minsta att förstå då ord och meningar kan vara både krångliga och svåra att förstå. Så jag skulle vilja påpeka att boken kanske inte är lämplig för de allra minsta, men däremot upp mot 7-8 år. Den må vara charmig men tar i sin förklädda lustighetsfaktor upp ganska allvarliga ämnen som frånvarande föräldrar och brist på auktoritet, och även ensamhet på en helt ny nivå. Ibland upplevde jag de tecknade bilderna som röriga då de har så himla mycket detaljer, men samtidigt kan det vara en trevlig upplevelse att diskutera ihop med barnen - som gelehallonen som är i madrassen.

Sanningar om maneter - Ali Benjamin

De flesta av oss har eller kommer att förlora någon väldigt nära. För tolvåriga Suzy är det bästa vännen Franny som drunknade. Hon minns sin mamma, hjärtekrossad, när hon förmedlar den tragiska nyheten. Men Suzy förstår inte. Hon kunde ju simma! Ingen vet riktigt varför hon drunknade, och Suzy blir fixerad vid tanken. Snart kommer hon fram till att det måste vara att hon blev stungen av en manet som i sin tur gjorde att hjärtat slutade slå. Suzy börjar gräva ner sig i fakta om maneterna, letar forskare som kan hjälpa henne med hennes hypotes och planerar en resa för att ta reda på sanningen.

Sanningar om maneter skildrar något så väldigt tragisk som ett barn som förlorar sin bästa vän. Det är skildrat med respekt och vemod genom Suzy som har svårt att prata om det som hänt. Hon pratar förresten inte alls, sånär som några få väl valda ord där det krävs. Istället får vi ta del av Suzys sorg som manifesteras i jakten på sanningen och som får henne att utvecklas på sätt hon aldrig hade gjort annars. Det är en riktigt fin skildring, och en riktigt fin bok perfekt för mellanåldern både med tilltal och komplexitet. Den är också fri från onödiga moralkakor som ofta kan ta över i barnböcker och istället tar den oss in i Suzys sorg på ett sådant sätt att den troligtvis inte lämnar någon oberörd. Extra plus för upplägget kring Suzys anteckningsbok som känns genuint, och all nördig manetfakta!

Beppe & Isabel - Björn Augustson

Beppe & Isabel ser ut som en liten karamell omslagsmässigt. Det efterfrågas ofta högläsningsböcker på biblioteket, så när jag såg att det stod "en fin högläsningsbok" på baksidan kunde jag inte låta bli att läsa. Slutsatsen är att det verkligen är en välarbetad och otroligt fin högläsningsbok som är fantastisk. 

Boken handlar om de två bästa vännerna Beppe och Isabel, och Augustsons berättandespråk är så fyllt av pirr och barntankar att jag verkligen dras med, exempelvis "Han var glad. Det liksom bubblade i kroppen på honom. Om en stund skulle han fiska krabbor med sin bästa vän. Världens bästa isabel.", och till det en fantastisk illustration där Beppe sitter på en brygga och småleende tittar ner i vattnet. Sen kommer Joel in i bilden. En pojke i deras ålder som blir deras granne. Han kommer och tar plats och Beppe känner sig utanför. Det blir lite avundsjuka, men det löser sig såklart för att de båda andra barnen vill ju såklart ha Beppe med - för han är ju världsbäst på att fiska krabbor! Den här boken är ett riktigt litet charmtroll och jag är lite förälskad i den. Det är ett fantastiskt samspel mellan texten och illustrationerna, och trots att de båda kompletterar varandra så stör bilderna aldrig textflödet eller vice versa. Det är riktigt välarbetat och det gör mig lycklig. Det finns också fantastiska barnaktiga drag som förvrängningar av ord som är lustiga för både barn och vuxna, se bara här: ""Farfar Göran jobbar inte längre. Han har gått i champagne och som schamponär kan han vara med mig hur mycket som helst..". Dialogerna barnen emellan är inte vuxenspråk och boken har inget superpedagogiskt tilltal där föräldrar berättar hur saker ska vara utan allt är ur barnens perspektiv. 

Det är också mycket normkritik i boken. Det är Beppe som saknar sin pappa. Det är Isabel som har invandrarbakgrund. Det är en hipstrig farfar med stort skägg som röker pipa och dricker kaffe ur en blommig termos. Det är Joels pappor Lars & Lars. Det är också Isabels storasyster som har en rullstol som de kör rullstolsrace med. Aldrig förklaras något. Aldrig problematiseras något. Det bara är, och det är det som är grejen: att det bara får vara utan krusiduller. Det är ju precis såhär det ser ut i många orter och den representationen är så otroligt viktig. Den här boken är ett steg mot den barnboksutgivning vi måste sträva efter!