Haj-Jenny - Lisa Lundmark

 
Jag blev så glad att just Haj-Jenny van Slangbellan tidigare i veckan. Slangbellan är ett pris som delas ut till den bästa debutanten inom barn- och ungdomslitteratur av Sveriges författarförbund, ett pris som jag i vanliga fall inte brukar ha så stor koll på. Men nu satt jag som på nålar, eftersom Haj-Jenny är den mest fantastiska barnbok jag läst på länge. Jag läser inte allt för ofta barnböcker på såpass låg nivå som Hcf, men det händer. Och ibland stöter jag på guldkorn som jag registrerar i min läslogg och som sedan hänger kvar och blir tipsfavoriter i min tipsarsenal när folk frågar efter boktips på biblioteket. En sådan är Haj-Jenny. För när jag läser Haj-Jenny blir jag arg. Men också väldigt stolt över vår fina barnboksutgivning, så stolt att jag även köpt mig ett alldeles eget exemplar!  

När jag läste Haj-Jenny i höstas så skrev jag ett kort inlägg som jag dessvärre aldrig postade. Men nu tycker jag det är dags att vi pratar mer om denna fantastiska bok! I Haj-Jenny möter vi nämligen Jenny som är en tyst och lågmäld person, och som inte riktigt passar in i barn-normen om hur flickor ska vara. Det blir så tydligt i Lundmarks text också, att omgivningen har svårt för Jennys beteende, trots att Jenny älskar att vara sig själv. Här får ni två utdrag: 

Magistern säger alltid "PRATA HÖGT!"
Mamma säger alltid "Var inte blyg!"
Morfar säger alltid "Strunta i dem, det är trevligt med tysta söta flickor".
Men jag är mer tyst och arg. Som en haj. 

"Jag gillar det", säger jag. "Jag gillar att vara ensam och läsa."
"Och så alla de här arga hajarna på väggarna. De ser så otäcka ut", säger mamma och ser så rädd ut att jag måste upp och krama henne lite. 
"Var inte ledsen, gumman." Hon kramar mig hårt tillbaka.
Det är jag inte. 
 
För om det är något Haj-Jenny lär oss, så är det att vuxna har väldigt många åsikter om hur barn ska vara och inte vara. Men i slutändan är det just Jennys tysta, lågmälda och observanta sida som gör att hon kan hitta ett försvunnet djur. Hon går sin egen väg, och finner egna lösningar. På sitt sätt. Otroligt fin bok, som även är späckad med hajfakta för hajfantasten!

Lisbet och Sambakungen - Karinsdotter & Gustavsson

Sambakungen är Lisbets mormor. Hon är en föredetta spion som slutade sitt spionarbete för att ta hand om Lisbet, eftersom Lisbets föräldrar inte alls vill vara föräldrar utan hellre resa runt jorden. Sambakungen är dock allt annat än en konventionell mormor, för hon äter bara gelehallon och lingonsylt, sover på balkongen och har nya idéer varje dag. Och hon försöker undanhålla för Lisbet att hon ska börja skolan i höst, men en grannflicka skvallrar om att de ska bli klasskamrater så snart står det klart för Lisbet och Sambakungen att det här är deras sista sommar. Sista sommaren som de inte behöver följa regler som vanliga människor. 

Lisbet och Sambakungen är nästan som en surrealistisk saga, där sant och falskt inte riktigt har normativa gränser. Som vuxen blir jag dock orolig mot slutet då Lisbet försöker bli vän med en person som hon ska gå i samma klass som, pga bakgrund, men istället lyfter författaren fram Hanin som det barn hon är: naivt och öppen för alla möjligheter.

Sambakungen funkar bra som högläsningsbok, men kan nog var lite klurig för de allra minsta att förstå då ord och meningar kan vara både krångliga och svåra att förstå. Så jag skulle vilja påpeka att boken kanske inte är lämplig för de allra minsta, men däremot upp mot 7-8 år. Den må vara charmig men tar i sin förklädda lustighetsfaktor upp ganska allvarliga ämnen som frånvarande föräldrar och brist på auktoritet, och även ensamhet på en helt ny nivå. Ibland upplevde jag de tecknade bilderna som röriga då de har så himla mycket detaljer, men samtidigt kan det vara en trevlig upplevelse att diskutera ihop med barnen - som gelehallonen som är i madrassen.

Sanningar om maneter - Ali Benjamin

De flesta av oss har eller kommer att förlora någon väldigt nära. För tolvåriga Suzy är det bästa vännen Franny som drunknade. Hon minns sin mamma, hjärtekrossad, när hon förmedlar den tragiska nyheten. Men Suzy förstår inte. Hon kunde ju simma! Ingen vet riktigt varför hon drunknade, och Suzy blir fixerad vid tanken. Snart kommer hon fram till att det måste vara att hon blev stungen av en manet som i sin tur gjorde att hjärtat slutade slå. Suzy börjar gräva ner sig i fakta om maneterna, letar forskare som kan hjälpa henne med hennes hypotes och planerar en resa för att ta reda på sanningen.

Sanningar om maneter skildrar något så väldigt tragisk som ett barn som förlorar sin bästa vän. Det är skildrat med respekt och vemod genom Suzy som har svårt att prata om det som hänt. Hon pratar förresten inte alls, sånär som några få väl valda ord där det krävs. Istället får vi ta del av Suzys sorg som manifesteras i jakten på sanningen och som får henne att utvecklas på sätt hon aldrig hade gjort annars. Det är en riktigt fin skildring, och en riktigt fin bok perfekt för mellanåldern både med tilltal och komplexitet. Den är också fri från onödiga moralkakor som ofta kan ta över i barnböcker och istället tar den oss in i Suzys sorg på ett sådant sätt att den troligtvis inte lämnar någon oberörd. Extra plus för upplägget kring Suzys anteckningsbok som känns genuint, och all nördig manetfakta!