Tre Augustnominerade barnböcker!

 
Jag kunde inte motstå att läsa ett par böcker ur de nominerade barntitlarna till Augustpriset. Slutsats? Jag älskade alla tre! Så jag tänkte berätta kort om alla tre.

I Hemma hos Harald Henriksson möter vi klassperspektivet i en ny skepnad. Är klassperspektivet verkligen ett ämne för en bilderbok? Absolut! I bilderboken berättar texten en historia, samtidigt som bilderna avslöjar en djupare kontext för berättelsen. Här följer vi ett barn och hans mor på den långa långa resa som det tar att åka hem till Harald Henriksson. Där leker barnet glatt med Harald Henriksson. Detta medan mamman städar. För detta är ingen vanlig kompisrelation. Detta är den som kretsar kring den köpta städtjänsten, som också resulterar i den köpta vänskapsrelationen. Bokens slutkläm, om att kanske kan Harald Henriksson besöka barnet och leka någon dag, ja, den river sår i mig. För vi förstår ju att det aldrig kommer att ske. 

Ulf Stark hann göra klart boken Rymlingarna innan sin död. I historien finns den buttra farfadern som svär tokmycket, och som gör en hemlig resa tillsammans med barnbarnet Lill-Gottfrid. De gör nämligen en kupp så att farfadern kan lämna sjukhemmet för att återså sitt sommarhus, där minnet av hans fru finns i väggarna. Det blir en fin resa med en gemenskap hos farfadern och barnbarnet som påminner om stämningen i Kan du vissla Johanna som årligen visas på julafton. Det rebelliska äventyret skapar pirr hos läsaren vilket gör det till en bladvändare. 

Gropen är och kommer alltid att vara en favorit hädanefter. I denna möter vi en berättelse kantad av bilder som följer textens berättande samtidigt som den avslöjar än mer, och där fokus ligger på en skolgård där barnen har en helt makalös fantasivärld i en grop. Men vid kanten står lärare och ojar sig i kör. Tänk vad farligt med alla stenar och grenar och krafs. Så av rädsla fylls gropen. Och allt det roliga försvinner från skolgården. Nu muttrar barnen. Är uttråkade. Men lärarna är nöjda. Allt är mörkt och grått i barnens ögon. Tills en grushög uppenbarar sig. Där slutar boken, och det boken säger oss är att barn och vuxna ser på saker med olika ögon. 


Pärlfiskaren - Karin Erlandsson

 
Miranda är pärlfiskare. Korg efter korg  fyller hon med pärlor från havet som sedan säljs på torget. Då och då hörs viskningarna om ögonstenen- största pärlan som skådats. Eller snarare inte skådats. Det har letats i århundraden och pärlfiskare har försvunnit till havs i sökandet efter denna legendariska pärla. Med ära i blick försvinner många pärlfiskare ut till havs för att aldrig återvända. En av dem var Mirandas far, som lärde henne att falla ner mot botten som en sjöstjärna och finna de allra vackraste pärlorna. 

Nu har kungafamiljen utlyst ett nytt letande efter ögonstenen. Miranda dras även hon till pärlan och paras ovilligt ihop med en liten flicka vid namn Syrsa. Det blir en påtvingad vänskap, men som till slut för dem samman på ett nästan magiskt sätt. Så de kastar sig ut i det ovissa, förföljda av en kvinna som tror att Miranda är den som kommer att hitta ögonstenen, och det blir ett fantastiskt äventyr där de försöker komma undan sin förföljerska och möter människor som berättar om det förflutna.

Det är en fantastiskt liten sagovärld som byggs upp i boken. Framför allt under havsytan, men också på land. Jag känner havsdoften och ser de klara färgerna av pärlorna speglas i havsbottnen. Det blir också ett litet mysterium som uppdagas kring ögonstenen och legenden om den vilket skapar spänningen som gör att den här boken blir helt makalös. Kände mig som sju år med tefatstora ögon och slukades helt av berättandet. Så otroligt läsvärd för både barn och vuxna, gärna med högläsning tillsamman! Sen att den nyare upplagan är så välarbetar i sin layout och form lyfter den lite extra i sagoandan. 

Fislandet - Cecilia Forss

Trots sitt glättiga omslag är fislandet inte alls så glättig. Den handlar om Märta som går i första klass och är fisforskare: 

“..Märta älskar att känna lukten av sina egna fisar. Andras fisar luktar inte riktigt lika bra, men det får hon leva med, för de behövs i hennes fis-forskning. Forskningen pågår inne på Märtas rum. Där har hon ett fis-kontor och där får hon arbeta helt ostört. Förstoringsglaset är en viktig grej för fis-forskandet. Det använder hon när hon precis fångat en fis i en burk. Ibland tycker hon sig nästan se fisen sväva runt där inne, precis som om den levde.”

Men som ni säkert förstår är det inte alltid lätt att forska om fisar, då alla inte ser värdet i just en fis. Så  när en massa vuxna sitter och har möte i köket, och Märta råkar välta ett par fisburkar.. Ja, då luktar det fis överallt. Då säger en av granntanterna som sitter i köket att fina flickor minsann inte fiser.  Skammen som Märta känner illustreras bra i både bild och text, och vi känner skammen genom boksidorna. Och föräldrarna blir arga, som det lätt blir i stundens frustration. Så Märta slutar helt enkelt fisa och släpper ut sitt fiskontor genom fönstret. Och tappar all glädje! Hon gillar inte längre att spela fotboll. Hon kan inte längre cykla utan att hålla händerna. Och snart märker familjen detta, och alla inser de att Mäta måste få vara sig själv för att vara lycklig. Och Märtas själv, det är att fisforska! Så boken slutar med att hela familjen hjälps åt att bygga upp hennes fiskontor igen.

Jag gillar den här boken skarpt för dess sätt att prata om något äckligt på ett fint sätt. Samt att den framhäver den egna individens fokus, istället för allt som människor borde för att alla andra tycker asker. Men en nackdel som jag upplever är att Märta i illustrationerna porträtteras något vuxen, om inte annat betydligt äldre än sju år. Proportionerna stämmer inte, vilket för min del skapar en ambivalens i hur boken tilltalar mig då text och bild talar emot varandra stundvis.