Var i stockholm i helgen, och på vägen dit fick jag passera Göteborg och passade på att "stadslyxa" genom att köpa två pocket från Pocketshop och sedan spatsera till Espresso House för att köpa en stor varm choklad att dricka utomhus. HUR BRA SOM HELST, om jag får säga det själv. Jag bor på landet, och vi har varken bokaffärer eller cafén med take away så för mig är det lyx.

Knep i alla fall med mig Thoreau's "Walden" och Hetikivi Olssons "Ingenbarnsland" från Pocketshop. Har nämligen en månad där jag satsar på nya författare. Ja, för mig tidigare olästa det vill säga. Går bra hittills!

Igår kom jag ur min läskoma. Hade fastnat 30 sidor in sedan en vecka, men plötsligt tog boken slut. Och jag lyfte genast upp nästa. Passande nog, så skrev Bokbabbel idag sitt gästinlägg på Bokhora om just hur man kommer ur sin lässvacka. Jag följer inte den listan. Utan jag gör såhär:

- Tar med mig böcker överallt. Innan jag lämnar hemmet, så plockar jag på mig en bok. Kan vara samma under flera dagar, kan vara olika. Den ska i alla fall alltid finnas med, boken, ifall läslusten faller på. Detta innebär också att det ligger böcker huller om buller i mitt hem. En på sängbordet, en på soffbordet, en på köksbordet.. Till och med en på hallgolvet eftersom jag och katterna brukar ligga där och halvslumra ibland.

Det är mitt enda tips.

Det låter kanske otippat. Men dessa två veckor, som innehållit varsin ledig dag, har jag haft mer än någonsin att göra. Just för att jag missar åtta timmars arbete per vecka. Så försöker jobba lite mer effektivt om dagarna, vilket resulterat i mycket hemmajobb på kvällarna. Tråkigt nog innebär det sämre läsning.. Men jag påbörjade Ön igår, och ska - så fort detta skrivits klart - läsa den ikväll igen trots trötthet för jag vill verkligen läsa vidare!

Men rolig grej, är att jag och min kollega var med i en jury inför en novelltävling som en lokalt magasin har. Riktigt bra noveller, måste jag säga. Och vinnarbidraget - hoppas människan skriver mer! För språket, dog lite. Så otroligt bra! Sen kände jag också att det var givande att ta del av alla dessa noveller - det finns oväntade talanger där ute!

 

Men nu blir det som sagt Ön och sängen för mig.

Den ofrivillige fundamentalisten - Mohsin Hamid
Ta hand om min mor - Kyung-Sook Shin
Porslinsfasaderna - Sven Olov Karlsson
Varför vara lycklig när du kan vara normal?- Jeanette Winterson
Kattens Bord - Michael Ondaatje
Blomsterspråket - Vanessa Diffenbaugh
Det enda rätta - Susanne Boll
Safirblå - Kerstin Gier

Kort lista den här månaden, men jag är ändå nöjd. Månadens favorit måste nog vara blomsterspråket. Men, Porslinsfasaderna var bättre läsning. Fast jag blev mer tagen av blomsterspråket. Den har liksom lämnat ett litet märke i mig!

Vilken var er favoritbok för månaden? 

Michael är bara en ung pojke när hans släkt placerar honom på fartyget Oronsay, en resa på 21 dagar som ska ta honom till hans mor som väntar i London. Minnet av hans mor är abstrakt, då han inte sett henne på flera år. Ombord på fartyget hamnar han vid Kattens Bord i matsalen, bordet för de som är lägst i hierarkin ombord. Där möter han två pojkar i ungefär samma ålder. Vi får följa med på deras äventyr - allt i från att låtsasröka, spana på fången som också är ombord till att smuggla ombord en hund vid en av hamnarna de stannar vid under färden. 

Vi får också möta alla de spännande karaktärerna ombord, eller ja, ett flertal av dem i alla fall. Alla får ett eget litet personporträtt i boken. Samtidigt får vi en parallel del, där vi möter Michael i nutid. Hur relationerna till de han mötte på båten är, och hur det har format hans liv. 

Jag tycker att boken är lite ojämn. Jag hade lite svårt under läsningen, men i efterhand så tycker jag att boken faller mer på plats. Det blir en större sammanhållning mellan dåtid och nutid när jag ser tillbaks på läsningen och reflekterar över den. Men jag kan tycka att avsnitten i nutid inte alls är lika drivande under läsningen. Där fastnade jag ofta. La undan boken. Kunde ta dagar innan jag plockade upp den igen. 

Allt som allt gillar jag den. Det är en riktigt bra bok, för de målande beskrivningarna om allt som sker ombord är underbara. Alla karaktärer får jag klart och tydligt se framför mig. Jag kan känna båten gunga uner stormen. Det är en bra skildring, som drar med läsaren. Dock som sagt något svårare för nutidspartierna. Men det är sådant man får ha överseende med, för trots allt stämde det bättre nu i efterhand.

Tre kvinnor. En stad. 

Maria, en psykolog som arbetar med att bearbeta andras känslor kan inte bearbeta sina egna när hon känner en knöl i bröstet. Vi möter henne när hon fått veta att det inte är någon fara, men ju längre in i handlingen vi kommer, desto mer förstår vi avståndet mellan det att hon kände den, och det att hon fick veta att det var godartat, var betydligt större än det i verkliga livet. Hon tappar bort sig själv i känslosvallet, något som visar sig få konsekvenser för hennes man och barn ett par månader senare..

Helmi, en onkolog som blivit så avtrubbad av sitt arbete, att när det börjar krypa inpå henne ett par år innan pensionen att hon arbetar med döden dagligen, så har hon inga gränser. Utan att se på provresultaten för sina patienter, ger hon goda nyheter. Samtidigt börjar livet hemmavid att ses som alldagligt, och hon tar mer och mer avstånd från allt i sin vardag. 

Isabelle, som arbetar som förskollärare i den skola där Maria har sina barn, får inte den ömhet och närhet som hon behöver från sin partner. Och när de väljer att ta förhållandet ett steg längre, så börjar hon se tillbaka och sakna det hon inte har. Hon söker upp sin ungdomskärlek, och när hon får veta att han är närmare än hon tror blir allting annorlunda. 

Jag tycker det här är ett fantastiskt sätt att skriva. Alla personer är intressanta, och framställs på ett väldigt empatiskt sätt trots deras omoraliska agerande. Jag som läsre känner med dem, samtidigt som man känner en liten klump växa i magen över vad som sker. Sen att det handlar om tre kvinnor som inte står i nära relation med varandra gör historien än bättre. Det är tre helt skilda människoöden. 

Själv ser jag det lite symboliskt, som att dessa tre kvinnor (som befinner sig i tre helt olika stadier i livet) visar det tydliga i olika slags kriser i livet. Hur det påverkar en. Hur det påverkar andra. Och hur det kan ske samtidigt, utan att det märks utanpå. Att det parallelt i tre olika kvinnors liv sker tre olika kriser, som alla har endast ett litet uns att göra med varandra.

Så. Bra. Bra skrivet. Bra story. I helhet en höjdare. En lättsmält höjdare. 

"Och jag antar att det som känns sorgligast för mig, när jag tänker på den cover story som blev Apelsiner; är att jag skrev en berättelse som jag kunde leva med. Den andra berättelsen är för smärtsam. Jag kunde inte överleva den."

Winterson skriver tidigt i boken att det hon skriver inte är sanningen. Hon berättar, som ett kamouflage kring vad som egentligen hände. Hon skriver också boken på ett sätt som gör att man förstår att hon inte kan skriva om sig själv. Hon skriver om allt runt omkring. Det är det som jag gillar mest med den här, det tydliga i att inte kunna öppna upp sig själv och sprida ut allt sitt innehåll över ett par boksidor. Utan att bara luckra lite på huden, släppa in lite grand. Berätta om det som inte skaver så djupt, utan som kanske bara är ett litet brännande märke. Speciellt efter alla "confession" böcker som kommit det senaste, där mödrar och fädrar smutskastas i media. 

Samtidigt kan jag tycka att Winterson håller det lite väl ytligt, men samtidigt förstår man. När hon spenderar ett kapitel om böcker, lite historia, kanske lite andra saker som hon läst om. Då förstår man att det är en del av henne, en del av henne som hon vill dela med sig av. Att istället för att berätta om något hemskt, så lyfter hon fram det som inte skaver. Böckerna. Kunskapen. Det som tagit henne framåt. 

 

Det är svårt att skriva vad blomsterspråket handlar om. Men ett par ledord är att det handlar om Victoria. Nyss fyllda arton, som spenderat sitt liv i olika fosterhem och nu senast har hon som artonåring blivit utkastad och hamnat i ett gruppboende. Där lever hon sitt liv en dag i taget. Hon planterar blommor i avskurna mjölkkartonger, och när hon sedan blir utkastad därifrån på grund av utebliven hyra tar hon med sig sina blommor och flyttar in i en park. 

 

Grejen i den här, är att hela Victorias världsbild handlar om blommor. En gång i tiden bodde hon hos en kvinna, en kvinna hon inte riktigt kan släppa. Och parallelt med nutiden, så får vi tillbakablickar till tiden hon bodde hos denna kvinna, och historien tar sig fram till hur allt blev som det blev. Det var också denna kvinna som lärde henne blomsterspråket. 

Blomsterspråket handlar om att alla blommor har en betydelse, Det präglar hela Victorias liv. Det blir hennes sätt att hantera sina känslor. Hennes sätt att kommunicera - trots att ingen annan förstår. Men det förändras. Och någon som förstår hennes språk tar sig plötsligt in i hennes liv. Hon som aldrig haft någon i sitt liv!

 

Jag tycker det här är en otroligt bra bok, som visar på styrkan i den här unga tjejen. Hon är så stark i sig själv. Och trots allt som händer - för tro mig, det händer mycket oanat senare i boken - så håller hon kvar vid sig själv. Ni vet hur böcker slutar med att folk liksom tappar sig själva och ger sig hän? Hon håller kvar sig själv hela tiden. Det är det som är styrkan i det här. Och att hon har blomsterspråket som kommunikation. Det blir mystiskt och fint på samma gång. 

Ikväll har jag boktipsat. Igen. Två dagar i rad och man känner att hjärnan grötar lite. Inte nog med att det är jag som tipsar, så tipsar ju andra om sådant som jag inte har läst! Ikväll tipsade jag i alla fall om följande: 

Porslinsfasaden - Sven Olov Karlsson
Blomsterspråket - Vanessa Diffenbaugh
Det enda rätta - Susanne Boll
Fjärilsjakten - Marika Cobbold Hjörne

Fjärilsjakten har jag skrivit om för flera år sedan, på en tidigare bokblogg, runt -07 eller -08. Vad tiden går egentligen! Tyvärr finns inte det inlägget kvar, då jag avaktiverade den bloggen förra året eller så. Men en personlig favorit i alla fall! 

 

Nu blir det inga fler boktipsarkvällar förrän i höst.

Pust. Världsboksdagen är snart över. Så mycket aktiviteter på bibblan - dock inte så många besökare som vi hade önskat. Men men. Själv har jag varit hemma i ett par timmar nu efter att ha boktipsat i eftermiddags. Jag tipsade om tre böcker: 

Gale - Karl Eder (bara läskig om människans psykiska utveckling)
Porslinsfasaderna - Sven Olov Karlsson (fin i relationerna, och hemsk i desamma)
Gräspojken - Christer Lundberg (rolig rolig och rolig)

Sammanlagt tipsade vi fyra biblitekarier om elva böcker i olika genrer och tidseror. Otroligt mysigt var det!

Nu peppar jag inför morgondagens boktipsarkväll, som sker på filialen ett stenkast från min lägenhet så det är bara att traska två minuter hem sedan.. Så otroligt skönt!

Imorgon är det världboksdagen. Mitt bibliotek ska ha lite speciella evenemang, och framför allt ska vi ha sagostunder runt lunch för stora och små - men det är  inte jag delaktig i utan det tar den andra barnbibliotekarien hand om, samt vår litteraturpedagog som ska sjunga ramsor med de allra minsta. Själv ska jag ägna mig åt eftermiddagens aktivitet: Boktips! Ett par av oss andra bibliotekarier ska tipsa om böcker. Så i helgen har jag läst. Och trots att detta är min lediga måndag har jag inte riktigt kunnat släppa funderingarna på vad jag ska tipsa om imorgon.. Så är det ibland, när privatliv och jobb har en ganska otydlig gräns. 

Vad ska ni hitta på imorgon? Ska ni ha några aktiviteter på ert bibliotek? Eller ska ni besöka någon biblioteksaktivitet? 

Det här är en bok om kvinnor. Även män. Men kvinnorna är de som fångar mig. Vi får se hur en liten del av en generation blir till. Men främst handlar det om Saga. 

Det börjar med Alvar, som är full av ungdom efter sin lumpartid, när han stöter på Albertina. Deras enda natt blir till ett barn de inte vill ha. Efter många misslyckade försök att bli av med det, står de sitt kast och gifter sig. De får Saga. Saga som håller sig vaken om nätterna, för att döden är närvarande i varje sovande minut - hon känner och ser dödens ögonblick för människor hon inte känner. Hon sliter med sitt liv genom att hålla sig vaken. Beslutar sig att barn är bästa sättet att hålla sig vaken om nätterna - hon ser ju hur de andra kvinnorna i byn har det!

Detta blir början på historian som är den större delen av boken. Saga, hennes man Knud och deras tre barn. Hur de bor i Alvars gamla släkthus och tar upp att arbeta med auktioner. Det händer mycket i familjen Silver. Och jag sträckläste mig igenom vartenda ögonblick. 

Det är enkelt. Det har en dragningskraft. Och jag blev så besviken när det tog slut!

Det som är så fint är hur författeren skildrar hur kvinnornas beslut påverkar generationen efter dem. Att allt sker som i ett led av händelser. Kvinnorna i den här boken bär på så mycket sorg och ängslan, och håller allting inom sig. Men vi får veta. Det är det som gör att jag verkligen tycker om den här boken. Jag tycker också att männens tankar och känslar kommer fram på ett sätt som gör att man respekterar de alla, känner med dem, förstår deras resonemang och på något sätt förstår. 

Så vill du ha något att fördriva en kväll med, något mysigt men otroligt läsvärt så skulle jag tipsa om den här. 
Det är tur att jag har Italienaren i pocket av samma författare som väntar.

 

Den långa reservationskön på "Varför vara lycklig.." har äntligen avtagit, och i veckan blev denna inlämnad utan att någon stod på kö. Då passade jag på. Tog med den hem. Och ikväll gör den mig sällskap!

På en av filialerna har vi ibland boktips en kväll i månaden, och nu har vi börjat öppna upp den för att göra det som en bokcirkel för att få besökarna - som oftast är de samma varje gång - att vara lite mer delaktiga. Något som varit uppskattat! Det är första gången för mig att vara med nu efter att vi fört in bokcirkeln, och denna månadens bok var Ta hand om min mor. En bok som jag annars aldrig hade läst, om jag får gissa. Då varken titel, omslag eller baksidestext fångar mig. 

Men jag är glad att jag har läst den.

Det handlar om en familj i sydkorea. Plötsligt en dag försvinner en mor på en tågstation. Familjen anklagar varandra, och startar ett letande. Samtidigt som de letar, så reflekterar de över sin mor. Vem var hon? Vi får följa fyra olika perspektiv i boken. Dottern tänker:

"För dig har mamma alltid varit mamma. Det hade aldrig fallit dig in att hon tagit sitt första steg någon gång, att hon hade varit tre och tolv och tjugo år gammal. Hon hade fötts som mamma."

Jag tycker den är otroligt fin. Reflekterandet om vem modern är. Vad hon gillade. Varför hon gjorde som hon gjorde. Allt i relation med de själva. Dock har jag svårt för du-perspektivet ibland. För det känns inte som att de talar till sig själva, eller någon om dem. Någon talar till dem. Men ibland går det igenom, känns mer äkta än annars. 

Vi får följa perspektivet från dottern som brutit sig loss. Sonen som svek. Och mannen som inte förstod hennes kärlek förrän det var försent. Och modern.

Det enda som stör mig riktigt ordentligt i boken, är att varje del är så fin och speciell med alla dessa tolkningar av den här modern. Vi följer syskonen som saknar sin mor, vi följer fadern som saknar sin fru. Men så kommer den fjärde av de fem delarna och vi får plötsligt modern som berättarjag. Där fick jag lite läskramp. Tyckte den delen inte var lika kvalitativ som de andra, och framför allt tyckte jag inte alls att den delen passade in. Den förstörde den här bilden som byggts upp av modern. Jag hade gillat boken mer om vi aldrig fått ta del av modern, att hon var som en vakande skugga över texten istället för en del av den. Så den delen drar tyvärr ner boken för mig.

Har du aldrig reflekterat över din mor, eller tänkt på hur det är att vara mor. Så ska du läsa den här. Den är insiksfull. Ja, insiktsfull är ordet. 

 

Ska i alla fall bli spännande att få diskutera den här på onsdag!

Här har det varit tyst! 

Men den senaste veckan har jag lyckats flyga över halva Sverige, jobba en lördag och och och fått tillbaka läslusten! Har snart tagit mig igenom den tredje boken sedan i lördags. Den känslan! Så nu kan jag pusta ut och med gott samvete - och med lust - ta tag i mina bokhögar där hemma!

 

Nu ska jag fortsätta med torsdagen.

 

Sedan jag läste Gale har jag fått en slags drömmande känsla till havet. Det öppna stora havet. Stod på en klippa i helgen och spanade ut över horisonten och längtade. Det blir inte bättre av att jag ser segelmaster så fort jag kliver utanför dörren hemma. Jag kan för allt i världen inte förstå hur jag av att läsa Gale kan få längtan efter öppna hav, när boken visar det motsatta - rent ut sagt hur förjävligt det är. Ensamheten som kryper på och bryter ner en. 

Det var länge sedan jag blev så påverkad av en bok. Att det liksom påverkar min sinnesstämning. Har på något sätt blivit lugnare. Står längre stunder och blickar ut över havet.