Döden är inget skämt - Karl Modig

 
Det som gör mig gladast i Döden är inget skämt är att personporträttet Josef känns så genuint. Att han får vara både stark och skör på samma gång. Han kan inte sluta tänka på brodern som gav sken av att allt var bra men sen tog sitt liv, samtidigt som han tar hand om den deprimerade systern som sover bort dagarna. Istället är han planlös. Om kvällar och nätter ramlar han runt, och strular till det kanske lite väl när han ligger med sitt ex, och hennes bästa vän. Men i Modigs karaktär finns skuldkänslorna. Han sörjer. Han ber om ursäkt. Han går ner sig. Han kravlar upp. Samtidigt finns humorn där. Hans ståuppande som han inte tjänar pengar på men som är hans passion. Det blir hans sätt att bearbeta sig själv och sitt liv, men är det okej att skämta om döden? Boken har, såklart, ett heroiskt slut. Josef kör standup, som han får betalt för, om döden och den deprimerade systern. I publiken sitter systern, och hon skrattar igen. 

Karl Modig har tidigare skrivit Superkrafter för samma målgrupp. Den var välskriven, men höll inte alls samma kvalité som Modig nu har i Döden är inget skämt. Här känns det äkta ut i fingerspetsarna, och i fokus är endast Josef som parerar sin omvärld och interagerar med den. Nu är Modig verkligen en röst att räkna med inom ungdomslitteraturen!

Kommentera här: