Den oändliga familjen - Cilla Naumann

 
Cilla Naumann är enastående på att berätta om tomrummet mellan relationer, det där outtalade. Genom att röra sig runt, och inte grotta ner sig i, så blir hennes berättande trevande och lågmält, och det är det som vi möter i Den oändliga familjen. Av de titlar jag läst av Naumann är detta min favorit. Den berör skam och fascination på ett sätt som skapar igenkänning och rädsla för känslornas kraft.  

Boken handlar om familjen med akademikerpappan, mamman och de två barnen. Där får det äldsta barnet och mamman vara berättarperspektiv kring vad som händer när de lämnar sitt hemland för pappans nya jobb Sverige. Om kylan, den tomma lägenheten och om drömmen som var större än verkligheten. Och om hur drömmar kan krossas, och du uppfylls av en så förkrossande skam. Vi har också Anna, som i nutid sitter med sina minnen och minns familjen som bodde i huset mitt emot när hon var barn. Vi får familjens berättelse om vad som hände innan och vi får Annas berättelse om vad som hände inom henne efteråt när familjen hon bara såg på avstånd försvann men fortsatte finnas inom henne som en besatthet.

Är så glad att jag till slut tog mig i kragen och lånade hem den här boken, för den var så mycket mer än vad jag hoppades på och nu kommer den inte att släppa taget om mig i första taget.

Kommentera här: