Inlandet - Elin Willows


Inlandet är både långsam, händelselös och platt i sitt berättande. Men det är just det som gör att den får det där djupet som gör att jag älskar den. Jag skulle närmast jämföra den med Karin Smirnoffs Jag for ner till Bror, som jag inte hade läst när jag läste Inlandet för övrigt. Men de innehåller båda den oförklarliga viljan att stanna. Det passiva valet som gör att det bara blir så.

Boken handlar om en ung kvinna som lämnar Stockholm för att flytta med sin pojkvän till hans hemort. Hemorten är ett litet samhälle i norra Norrlands inland. Deras relation tar dock slut redan innan de kommit dit, men hon är redan på väg. Har avslutat allt i storstan, och fullföljer det hon utlovat. Så hon bygger upp sitt egna liv i detta samhälle. Till en början är hon knuten till frågan varför hon är där, som alltid besvaras med den tidigare pojkvännen. Hon har ett band till honom, vilket det så ofta blir i små orter, och trots att de är separerade håller han ett vakande öga över henne när han ironiskt nog flyttar från byn.  

Det som skildras utöver karaktärens anpassning till nuet och bristande drömmar om sin tillvaro är livet i småorten. Det är turerna upp till den enda krogen varje helg, arbetet i butiken och personerna som kommer och går. Alltid en dröm om att ta sig därifrån. Så varför stannar vår huvudperson? Hon är ju en storstadstjej som flyttade för kärleken, vad har hon för anledning att stanna? Hon har helt enkelt ingen anledning att åka.

Tillnyktring - Leslie Jamison


“När jag var sju år sa jag till mamma att jag var rätt säker på att jag kunde göra en äppelsmulpaj som var godare än hennes” skriver Jamison, och berättar hur hennes mamma ryckte  på axlarna och lät henne baka en paj som var allt annat än bra, bland annat fylld av för mycket smör och okokta makaroner. Men stoltheten var för stor för att erkänna nederlaget, så hon “satt där och åt röran framför henne och låtsades att jag älskade den”. Jamison avslutar anekdoten med orden “Nykterheten kändes precis så”. 


Boken Tillnyktring kan ses som en motivering bakom varför nykterheten känns så fejkad till det yttre och vidrig under ytan. För bokens 500+ sidor handlar inte bara om Jamisons egna kamp för nykterheten, utan också hur den sett ut hos framstående författare och om samhällets relation till och historiska anekdoter om berusningen, beroendet och nykterheten. Hennes egen berättelse sätts hela tiden i relation och ger det personliga som gör att hela boken hänger samman. Jamison propagerar dock aldrig för varken nykterheten eller beroendet, utan är ganska saklig i sitt framställande. Samtidigt lyfter Jamison fram stigmat kring beroendet, och skammen.

Trots skammen så skrev Jamison en hel fiktiv bok om alkoholism, Gingarderoben. I Tillnyktring skriver Jamison “..hela mitt liv kretsade kring alkohol: inte bara timmarna som jag ägnade åt att dricka, utan tiden då jag såg fram emot att dricka, ångrade att jag hade druckit, bad om ursäkt för att jag hade druckit, funderade på när och hur jag skulle kunna dricka igen.” Kanske är det då inte så konstigt att hon skrev om den? I Tillnyktring skriver hon om sin, i efterhand ganska naiva, process att försöka göra den alkoholiserade karaktären så olik henne själv genom två faktorer: karaktären dricker gin, det gör inte Jamison och karaktären samlar flaskorna på hög i garderoben medan Jamison själv var noga med att städa undan efter sig. Att hon några år senare vågar publicera ett verk där hon navelskådar alkoholismen är inte annat än beundransvärt!


Recensionsexemplar från Weyler förlag

 

Författare jag vill läsa mer av

Idag blir det ett inlägg med kombinerad inspiration från Top Ten Tuesdays tema om top tio författare som var nya för en förra året, och Sofies bokbloggs inlägg om författare hon vill läsa mer av. Så här får ni några författare som jag läste för första gången förra året, och som jag gärna läser lite mer av. Författarnamnen är länkade till mina recensioner av böckerna jag läst. 

Wera von EssenElis Burreau
Båda skrev så härliga vardagliga betraktelser om sin egen existens. Biografier i romanformat är härliga. Kanske är det svårt att göra fler, men deras berättarton skvallrar ändå om att de har något jag vill läsa mer av. 

Emma Glass
Språket och berättandet var så otroligt rytmiskt och poetiskt, och gjorde mig så hänförd att jag älskar Peach trots att den var ganska så brutal. Men det är just det som gör ett författarskap till det lilla extra. Så Emma håller jag koll på framöver!

Balsam Karam
Händelsehorisonten var en av mina starkaste läsningar förra året. Bokens uppbyggnad var halva berättandet, och de språkliga upprepningarna var pricken över i. Sen att den berättande en häpnandsväckande historia är ett extra plus. 

Ursula Scavenius
Det här var så mörkt och sårbart, som en surrealistisk dröm. Lite David Lynch. 

Yrsa Walldén
Kvicktänkt ungdomslitteratur, som inte problematiserar utan bara är. Saknar det också i så mycket. Älskade allt med Flickvänsmaterial. 

Audrey Niffenegger
Jag är nog inte ensam om att tycka att Niffenegger borde komma med en tjockare roman snart, så att vi får grotta ner oss mer i romaner som spränger in mystik på ett unikt sätt. 

Leslie Jamison
Jag är nog mest frälst av hennes essäistiska skrivande, och ser fram emot att få läsa Empatiproven som kom redan innan min favorit Tillnyktring. 

Karin Smirnoff
Trots att jag blev glad att Axelsson vann Augustpriset, så är jag ändå liiite besviken just för att Smirnoff inte vann. Det är något i språket som gör att jag tänker på boken alldeles för ofta, och jag ser fram emot Smirnoffs fortsatta berättande. 

Ottessa Moshfegh
Det absurda i berättandet i My year of rest and relaxation tillhör mina favoriter. Pratar ofta om den här boken som en av mina starkaste läsupplevelser. Är trots detta inte urförtjust i Eileen som kommer från samma författare, men ett mästerverk måste väl kunna resultera i fler? 

Daisy Johnson
Språket. Det är allt jag säger. Hennes berättande innehåller också det mystiska som gör att berättandet kan ta vilken vändning som helst. Det blir så absurt ibland, att jag älskar det!