Om vi bara kunde byta kroppar med varandra - Johanna Nilsson

 
Ni som följer mig på instagram vet att jag sträckläste boken, men var osäker på hur jag kände efteråt. Att jag var frågande kring drogromantiseringen, att deras könsidentitet är bokens handling och att det var lite väl mycket frågor och svar i deras dialoger som jag bitvis upplevde som en FAQ kring deras personer och identiteter. Och jag är fortfarande osäker. Därför har jag också dragit mig lite för att  skriva om den. Men jag tänkte att ni ändå får ta del av mina tankar: 

Det är egentligen inte något problem att skriva om könsidentitet som handling, eller drogromantisering. Och det en fråga-svar känsla gör är att göra berättelsen lite stolpig bara, vilket kan arbetas in i berättelsen ton. Men det är något i Nilssons fantastiska berättarspråk som bygger en drömsk stämning som gör att det trasiga romantiseras i boken. Inte heller känner jag att karaktärerna, Kung B och Queen O som båda är transpersoner utan hem i en storstad, får ta plats. Istället är det just deras trasighet som tar över dem som personer. Jag vill ha mer av deras bubbliga kärlek som skaver i hörnen av deras bara existens. Jag vill ha mer om deras tillvaro utöver drogerna. Jag förstår att det är en väldig här och nu situation, men ärligt talat känner jag mer för mannen de köper sina droger av som dör på en parkbänk, och vi får en kort men kärnfull insikt i vem han var genom hur de ser på och bemöter honom. Men jag lär aldrig känna vilka huvudpersonerna i Om vi bara kunde byta kroppar. Jag förstår bara att deras kroppar och liv skaver, men aldrig dem. Och det är synd att låta sina karaktärer bara vara sina kroppar. 

Kommentera här: