Blå - Maja Lunde


Maja Lunde tog mig med storm med sin debut Binas historia. I den fick vi följa några livsöden i skuggan av bina. Jag blev lite förskräckt när jag skulle länka till det jag skrev om den, och noterade att jag aldrig ens skrev om Binas historia som var en riktigt stark läsupplevelse! Lite skamligt, så det skriver jag upp på min lista över prioriterade blogginlägg. Men i alla fall. I baksidestexten till binas historia fick vi också en antydan till att den var den första av tre i en serie om människan och naturen, och nu har alltså boken Blå kommit.

Blå  är helt fristående den första med en ny värld och nya karaktärer, men kärnan är densamma: människans förmåga och möjlighet att förstöra naturen. I blå, så lider världen av extrem vattenbrist. Vi följer en ung kvinna i nutid när haven böljar och  som svirar runt i sin segelbåt och skapar ramaskri kring den industrialisering som sker kring isarna. Där isarna, som är så klara, skärs upp och fraktas genom världen för att bli små klirrande isbitar i dyra drinkar. Och så har vi framtiden, 2041, där en pappa och hans dotter fått fly sitt hem när de stora eldarna kom. Ingen kan släcka elden, för inget vatten finns. De hamnar i ett flyktingläger i Sydeuropa, där är de utelämnade och utsatta och tar sin tillflykt till den omliggande uttorkade naturen om dagarna. Där finner de en båt.  

Aldrig har väl dystopierna om torkan varit mer nära vår nordiska samtid än i år. Och Lundes mod att skriva om detta scenario i en sån nära tidsaspekt gör boken till årets kanske mest skrämmande läsning. Dock måste jag, liksom flera andra jag diskuterat denna bok med, påpeka att Blå inte alls håller samma nivå som Binas historia. Likväl är den en skrämmande och fascinerande läsning ur sitt väldigt nära dystopiska motiv, men det är något som gör att de båda historierna inte riktigt klaffar med varann så som de olika historierna i Binas historia gör. Något som också var hållningen med den boken. Nåväl. Läsvärd!
 

Läsexemplar från Natur & Kultur. 

Kommentera här: