Ur - Agnes Lidbeck


Agnes Lidbeck känner nog de flesta till efter debutromanen Finna sig, som vann Borås tidnings debutantpris i år, och den nyligen utgivna romanen Förlåten. Jag har läst och älskat båda, som ni återkommande läsare vet. Därför kunde jag inte motstå hennes dikter när Ur släpptes för någon vecka sedan. 

I Ur är det flera karaktärer som vagt figurerar kring något som ändå är väldigt likt. Det är något konkret. Det är naturen som går att ta på. Om det fysiska runt ett liv. Skogen och havet och känslorna kring det som går i arv, som talar om vart vi kommer ifrån. Samtidigt ett avsked av en far som var mer än en far, utan också en fysisk miljö i form av en brevlåda, en tekopp och ett rev för torsk. Det blir nästan som en hyllning av det trygga men samtidigt otrygga som omger oss. Språket och tempot är lättmottagligt, och det som berättas är ofta i orden själva även om luft lämnas för det osagda. 

Motsatsen till skogen

är att följa rösten tillbaka igen från skogen

när den ropar mellan stammarna

verbaliserat, omöjligt att förväxla med en fågels skri


Motsatsen till skogen är en förmaning

är minnet av karten

och en karta hem


Läsexemplar från Ellerströms förlag.

 

Kommentera här: