Moll - Elisabeth Rynell

 
Jag uppskattar Rynells roman, men det är något i den som jag inte kommer överens med. Där finns det dystopiska draget där de äldre ska evakueras från storstäderna och komma till ro i Sveg och lämna plats för en yngre generation i metropolerna i storstäderna. Mitt i det finns Moll. Som redan från början aldrig direkt gör motstånd, även om hon vägrar öppna dörren när de ska hämta henne, men som tyst skapar revolt på sitt sätt att inte foga sig helt. Hon packar aldrig ner sitt hem utan packar ihop det nödvändigaste för att överleva i en rullväska, och när bussen stannar längs vägen så smiter hon. Ut i skogen, ovetande om vart hon är. Vandrar länge. Passerar den ena tomma byn efter den andra, för landsbygden lever inte längre. Detta är Rynells skickligaste drag i den här boken i min mening. De tomma husen, tomter som växer över och det kalla i de tomma byarna - det skildrar hon otroligt väl. Även de personer som stannat kvar i byarna målas skickligt fram på nyanserade sätt. Det blir en problematisering av storstadsnorm och den döende landsbygden. Men det finns också en historia om Molls dotter, som hon övergav för länge länge sedan för att hon helt enkelt inte var kapabel. Det blir en historia om att dra sig tillbaka i historien och försöka göra upp med sitt förflutna och bilden av sig själv, vilket blir ett fint avslut på Rynells bok även om just den biten av bokens dramaturgi inte den mest fascinerande för mig. Dock passar det väl ihop med den lågmälda stämningen och lugnet som bokens Moll utstrålar, och  som också syns väl i omslaget. 

Kommentera här: