Karismasamhället - Elis Burrau

 
Burraus text snuddar vid det självbiografiska dagboksformatet likväl som essän. Ihopsatt är det rörigt och saknar röd tråd. Där En debutants dagbok av Wera von Essen drevs framåt av skrivandet saknar Karismasamhället samma driv. Däremot har den något annat. Det är de personliga betraktelserna. Tankarna. Funderingar. De är enastående! Som när Burrau skriver om ordet Dismember i relation till Stycka. Det blir en vacker tankegång kring hur ord känns. Det finns också en annan form av skrivande hos Burrau, nämligen lusten att skriva. Om allt. Om inget. Om skapandet som ett sätt att hantera omvärlden. För sällan finns där vardagens torra frukostfralla, istället finns intrycken som omvärlden ger helt naket och oreflekterat, helt utan slutsats. Det är lite pretantiöst, nästin till hånfullt pretantiöst. Men jag älskar det!

Kommentera här: