I tunga vintrars mage - Andrea Lundgren

 
I Tunga vintrars mage möter vi Riga. Först som fyraåring när han vaknar mitt i nätterna och minns mamman som gick och springer ut i snön skrikandes efter henne. Saknaden så stark på utsidan. Därefter möter vi honom när han möter vännen Daniel, och hur de slutligen efter en mindre skogsbrand, inte längre får leka. Därefter nutid. När han börjar på konstskola. Pappan som dött. Hur han nitton år gammal står utan något och möter henne. Charlie. Som han behöver mer än han älskar, mest för närheten. Så lämnar hon också honom. Det är som en spiral där allt upprepar sig. Han. Ensam. Om och om igen. 

Allt som läsningen framskrider blir det en övertydlig tolkning, det här med ensamheten. Men jag tycker absolut inte att det stör utan snarare bygger på dramaturgin genom att jag som läsare ser Rigas desperation och försöker hitta lösningar. Intressant är dock att det inte alls löses på det sätt som boken bygger upp mot. Hade jag läst den här som första bok av Lundgren så kanske jag inte hade varit lika pepp på hennes övriga böcker, men med min bakvända läsordning så tycker jag att det lätt går att se kvalitéer i den här som växer fram i hennes övriga böcker och som på något sätt gör den här tydligare då tolkningar från dem kan vävas in här. Spännande när ett författarskap fungerar så!

Kommentera här: