Fjädrar - Ursula Scavenius


Scavenius texter är makalösa. Jag läste med andakt och blev mållös över stämningen hon byggde upp. Alla historier präglas av något kvävande mörkt, med fuktiga och obehagliga dofter av våta fjädrar, lera och svett. I Fjädrar är det tre berättelser som berättar om olika sorters ensamhet och närhet. De är korta och poetiska.


Den text som berörde mig mest och som jag vill lyfta fram är den sista av dem, Fågelland. Om en man som omges av sin sjuka fru, sitt barn och en ny kvinna. Det är ett virrvarr av nutid, dåtid och minnen som sammanväver en historia som är så sorgsen och bitvis så surrealistisk i berättandet att jag, då jag läste den en tidig morgon, i mitt erinrande kort misstog den för att vara en dröm. Scavenius beskriver så mörkt, som att luften är fuktig och kvav och min egna andning när jag läser blir därför ansträngd. Det luktar sjukdom och allt bara osar sorg. Det berörde mig, och det är skickligt att få till miljön utan att egentligen fokusera på den. Ett hus i skogen där det känns som att tallskogen växer över huset som tycks bli mindre och mindre allt eftersom åren går för att allt mer sorg och längtan tar över inuti huset. Det är magiskt!

Kommentarer:

1 Veronica:

Vilket lästips, tack! Jag blir otroligt sugen på att läsa denna.

Kommentera här: