Nordisk fauna - Andrea Lundgren

 
Andrea Lundgren skrev en makalöst fin roman för några år sen, nämligen Glupahungern. I den lät hon realism sammanfogas med den magiska naturen. Samma drag använder hon också nu i sin nya novellsamling. I historierna i Nordisk Fauna finns det en tomhet och en väntan som tar upp känsloutrymmet i varende novell. Men det är också den som hon spelar med, för visst måste det vara den som skapar det som gör att de alla lockas till skogens väsen? 

För novellerna handlar alla om olika personer i olika stadier i livet. Om sonen som knegar på ett äldreboende och löpande besöker sin fåordige far, om barnet som växer upp med en skuldbeläggande far och kvinnan som reser genom landet med tåg, för att ta några exempel. Men de alla tar in och reflekterar omvärlden. De alla saknar det där extra i sina liv, istället är där ett stort tomrum som fylls med tankar och sökande. Så när djuren kommer, då hänger de sig. Lundgren visar en enastående talang för att återge verkligheten med det här berättandet, och framför allt en förmåga att berätta det som inte berättas med ord. Jag blir nyfiken på vad mer Lundgren kan åstadkomma, för det är existentialistiskt i kombination med folksagor. Jag blir hänförd!

Läsexemplar från Natur & Kultur!

Kommentera här: