En alldeles särskild kärlek - Johanna Adorján

I Adorjáns senaste roman knyter vi an till hennes egen person och följer Adorjáns uppgörelse, eller kanske snarare nyfikenhet kring sina farföräldrar. De hade varit gifta i femtio år, de hade överlevt ett världskrig och utrotningen av både familj och vänner. Men plötsligt en söndag går de och lägger sig och vaknar aldrig igen. De hade tagit det gemensamma beslutet att avsluta sina liv. 

Adorjans historia går tillbaka och berättar om hur de möttes och om stora avgörande skeenden i deras liv. Om hennes relation till dem. Om det som andra kunde berätta om hur de var som personer. Men fokus ligger på de små korn av historia hon fått kring just den dagen de avslutade sina liv, och de små ledtrådar som kunde ha avslöjat dem tidigare. Kring det bygger hon en fiktiv historia kring hur deras sista dag i livet var.

Under min läsning funderar jag mest på hur det måste kännas att skriva om sina farföräldrar och tänka sig in i deras liv, deras situation. Hur känslosamt det måste vara att fiktivisera deras sista dag i livet med hasande tofflor och frågor om "glöm inte" men som kommer att vara helt onödiga när morgondagen kommer. Men det är också de detaljerna som gör att de kommer till liv och som gör historien både mer sorglig men också mer praktisk. Intressant är att jag skrev såhär när jag bloggade om hennes novellsamling Mina 500 bästa vänner (här kan ni läsa), för den känslan är ganska träffsäker för hennes sätt att skriva och gestalta den här romanen:

"Det är ganska platta noveller händelsemässigt, och det som är intressant är hennes skildring av människorna. Deras rörelser, deras sätt att tala, vara och hennes interaktion med dem."
 
Adorjáns novellsamling var fantastiskt, och även om jag inte tycker att En alldeles särskild kärlek håller samma klass då det är något med sammansättningen så finns ändå Adorjáns berättandeton där och den gillar jag skarpt. 

Kommentera här: