Oneiron - Laura Lindstedt

 
 
Oneiron är en diffus men enastående roman. Vi hamnar i ett stort vitt rum. Eller rum kanske är fel. För det är en plats utan väggar, utan rum och utan gränser. Gränslöst vitt. Och ett par kvinnor som möts där för första gången. Det känns inledningsvis som en hallucination. Vart är jag? En känsla jag som läsare delar med kvinnorna som är där. Det blir ett överlevnadsscenario där de försöker samla sig. De bygger ett läger och en eld som ett rum i det oändligt vita där eldens lågor får symboliseras av en peruk. Det blir nästan som en konstinstallation, hela deras existerande i detta vita. Men där är de. Sju kvinnor. De har alla dött. Och i dödens bländande vita väntrum sitter de och väntar. Jag har svårt att sätta fingret på varför de möts där. Varför just dem? Andra kvinnor måste ju ha dött samtidigt? Men att de möts där bidrar till att de finner en slags gemenskap de inte funnit i livet, och där deras historier får ta plats utan att de blir dömda. De berättar om sig själva, och Lindstedt låter varje kvinna få ett eget kapitel med just sin historia som alla är minst lika gripande. Sen tynar de bort en och en och lämnar den vita platsen. 
 

Läsexemplar från Norstedts!

Kommentera här: