En sång om sken och vara - Cees Nooteboom

 
I En sång om sken och vara möter vi två författare. Författaren och den andre författaren. Det är opersonifierat polariserat, men allteftersom Nootebooms historia trevar framåt förstår vi varför. Där finns författaren som har skrivkramp och inte har skrivit något på länge, och när den andre författaren som skriver på löpande band dyker upp och frågar om skrivandet så börjar författaren att hitta på en historia. Två karaktärer: en doktor och en överste, som vi får följa kort mellan de två författarnas diskussioner och som blir underlag för författarens historia men också angreppssätt kring sin skrivkramp.
 
Författaren funderar över vad hans bok ska säga. Den andre författaren säger: "Om skrivandet är eller borde vara antingen en vanlig eller en omvänd metafor för verkligheten, det finns det inte en läsare som betalar för att få veta. Det enda intressanta är om det som står i boken i samma ögonblick som det läses förvandlas till verklighet för läsaren." För medan författaren funderar på hantverk, så funderar den andre författaren på en historia. I den andre författarens värld finns viljan att skriva och historierna utan eftertanke, bara karaktärer påhittade ur intet och utan samkväm med verkligheten. Men för författaren är skrivandet svårt, nästan ovilligt och hans tankar hägras av metaforerna och vad det skrivna säger om verkligheten. 

Nooteboom lyfter fram det filosofiska och existentiella av att vara skrivande och ifrågasättandet blir tydligt med två motpoler som agerar olika och som ges utrymmet att vara olika och diskutera sina olikheter. Jag är oerhört förtjust i Nooteboom för hans sätt att skickligt teckna personer utan att ge dem några större fysiska attribut samtidigt som han också lyckas berätta så mycket historia på så få sidor. Jag måste verkligen ta mig an de resterande två titlar jag har hemma. Ryktet säger också att modernista kommer med fler nyöversattatitlar i år! 


Kommentera här: