En debutants dagbok - Wera von Essen

 
För att återkoppla till titeln så är det här sannerligen en debutants dagbok. Det är en historia om viljan och om kampen att fortsätta skriva. Där finns våndorna med skrivandet. Och passionen. Hon skriver: "jag måste bli helt besatt. Jag måste kapa allt. Jag måste ta mitt eget drama på största allvar. Ingenting får vara viktigare än mitt eget drama." Kommentarerna från vännerna som visar på deras nära gemensam, men som framträder allt mer sällan ju mer som skrivs i dagboken och fungerar nästan som en slags metafor för hur inne hon blir i sin egen värld med skrivandet. Ekonomin är säven den ständigt närvarande, och det är beundransvärt hur hon i svälten och bristen på inkomst har det där drivet med sitt skrivande. Men intressant nog så början hon så fort situationen börjat lösa sig ekonomiskt med ett jobb och inkomst att tvivla och ställer sig frågan om det kanske inte är dags att ge upp? Gå vidare? Jag funderade länge på vad det här betyder, med arbetslinjen kontra kreativitet. Vem har råd att vara kreativ? Vem har självbevarelsedrift att vara kreativ? 

I boken finns också andra spår och tonen förändras därefter. Desperationen i skrivandet och pengarna är det mest drivande men sen finns också den mörka tonen som kommer med instickarna om modern. Inte fördömande, mer sakliga. Men ändå förändras hela stämningen i de korta styckena. Däremellan vardag. Fika med någon där. Köper mat på Kaisers. Det blir en spännande blandning som ger en bra dynamik. 

Jag kom in i läsningen på en gång och kunde knappt släppa läsningen förrän den var klar. Det handlar inte så mycket om bra meningar att suga på eller historien som berättas, utan om hur framställningen av henne själv blir så närvarande och intim. Hennes liv är upp och ner, och hon framställer det jävligt fantastiskt!
 

Läsexemplar från Modernista!