Jag for ner till bror - Karin Smirnoff


Det är en särskild rytm i Smirnoffs språk som får mig platt fall när jag börjar läsa. Likgiltigheten i huvudpersonens syn på sitt eget liv kan närmast likställas med den i Elin Willows Inlandet. En bror som heter Bror, bara den smått absurda detaljen visar på hur besynnerlig boken är. Det är på vägen till honom, Bror, som vi möter huvudpersonen i Karin Smirnoffs debutroman. Det finns ett tomrum som aldrig fylls om orsaken varför hon faktiskt åker dit. Men där hamnar hon, och lämnar inte. Att komma tillbaka till småorten är dock ingen trygghet. Bror super. Hon städar, diskar och frågar aldrig hur han har det. De existerar i samma tystnad som omsorgen tar sin skepnad: vetskapen av att de ändå alltid har varandra där i det gamla familjehemmet. Samtidigt möter hon en man, som hon både skräms och attraheras av. Hans fru hittades mördad. I dramat ses både han och Bror som skyldiga, något om ligger tungt över samhället. Vilket också gör historien i Smirnoffs roman till en inte bara om huvudpersonen, utan också om småortens komplexitet.
 
Jag tycker den är genial. Både i författarens egen berättarton som känns så prestationslös och ledig men också i skildringen av samhället där allt tycks vara placerat längs en enslig skogsväg som de flesta bara åker förbi men dit huvudpersonen, återigen smått absurt, har valt att återvända. 


Kommentera här: