Aednan - Linnea Axelsson

 
I Linnea Axelssons omfångsrika epos följer vi flera livsöden. I fokus är deras kamp för kulturen, om att ge upp sin kultur och försöken att återta den. Vi har familjen och de två barnen som lever och vandrar med renarna. De är det samiska. Men som sakta tvingas in i svenskheten. Vi har även en nutid med  mamman som lämnat sin kultur bakom sig och hennes dotter som kämpar för att återta sin kultur, och därför hänger sig åt att sy en egen kolt och öva sitt språk som hon aldrig fick av modern. Det är förståelse och sorg invävt i varandra när Axelsson berättar. Motsatsen med mamman som förtränger, men har det inom sig så att det pyr ut ibland nästan skamset, och hennes dotter som står längst fram på barrikaderna och kämpar för det samiska; arvet, kulturen, rättigheterna.

Det är mycket sorgi Axelssons roman, men det tar aldrig överhanden utan hon håller det nedtonat som om de gett upp hoppet. En viktig aktör i detta  blir Vattenfall som plötsligt befinner sig i deras land, och därefter är de som styr över markerna som de vandrat på och sett som sitt hem så långt tillbaks de kan minnas. Åratal senare är Vattenfall den som styr ungdomarnas öde, för där finns jobben. Vattenkraften stal deras land, kultur och tillhörighet, och nu är det grunden i den nya generationens överlevnad.

Bokens uppbyggnad, med korta meningar i stycken som slingrar sig fram över dessa oändliga mängder sidor är som handen i handsken för berättandet. Det gör att fokuset kan skifta från naturen till människan och sorgen till ilskan. Det är ett berättande med kärnfullhet över generationer som aldrig tappar fokus från det väsentliga. Har du inte läst så har du en enastående läsning framför dig!
 

Kommentera här: