The idiot - Elif Batuman

 
Det känns nästan absurt att säga att jag älskar The Idiot, för den saknar egentlig handling och är urtorr. Men den har den perfekta blandningen av Burreaus vardagskildringar och reflektion från Karismasamhället, samtidigt som dialogerna får vara stela och intetsägande likt Rooneys Conversations with Friends och allt kryddat med en droppe av den ryska litteraturens råhet och kyliga karaktärer. Jag kan inte svara på vad som gör det, men jag älskade att läsa The idiot! 
 
Handlingsmässigt följer vi den 18-åriga Selin som börjar sitt första år på College. Det blir en historia om -95, om att gå på college men framför allt om att hitta något av sig själv som är genuint. Boken börjar med att hon börjar på college, drömmer om att skriva och därför har fokus på språk. Lingvistik. Hon nördar och möter andra som nördar. Och boken slutar med att hon ändrar huvudämne. Så med det i bakgrunden blir detta språknörderi och reflekterande så himla mycket viktigare för både boken och karaktären Selin. För i stunden som Selin är, så är språket bara där och lever och reflekterar med henne, men i allt detta händer något outtalat inom henne. Samtidigt finns också kärleken och de nya bekantskaperna som drar i nya trådar inom henne.   
 
Jag har tidigare läst Batumans Besatta som jag fick som läsexemplar 2012. Så jag visste vad jag gav mig in på, för detta torra anekterande är Batumans litterära stil och jag gillar den verkligen. Men med de Besatta i bagaget börjar jag också spekulera på vart gränsen går mellan sanning och fiktion i The idiot för det är något väldigt intimt i vissa avseenden som ger det där lilla extra i att vara 18 år och vilsen. 

Kommer på svenska på Natur & Kultur nu september. Tips! 

Kommentera här: