Amatka - Karin Tidbeck

 
Tidbeck har tidigare varit ett för mig okänt författarskap, men någon gång fick jag tips om denna. Det kan ha varit under mina research-läsningar inför ett dystopi-projekt för ungdomar som mitt bibliotek hade för något år sedan. I vilket fall som helst har den legat länge, tills jag bara häromdagen plockade upp den och kände att det var dags.

Amatka är en dystopisk skildring av ett kollektivlandskap. Där barnen uppfostras på barnhem för att växa upp i vi-andan och inte knyta personliga kontakter, exempelvis. I Amatka följer vi Vanja som på uppdrag av sin chef åker, för första gången i sitt liv, till Amatka, för att undersöka deras hygienvanor. Undersökningen lämnar ett ganska konkret svar, men under tiden blir Vanja lite.. ja, slarvig? I sitt sökande efter Amatkas historia för att få någon form av information om deras hygien historiskt så får hon tag i dokument som skulle varit kasserade för länge sen. Det blir nästan upptakten i hennes nyfikenhet att ta reda på hur det såg ut när de första kolonisterna kom, och framför allt vad som egentligen hände i olyckan som tog över hundra personers liv. Snart blir hela världsordningen diffus, och inte bara inuti Vanja utan i hela Amatka.

Jag tror inte det är tänkt att man ska förstå Amatka till fullo. Det är kollektivet. Där är hemligheterna. Och framför allt är det materian som de skapar allting av. Allt de äter är svamp, och en stor industri är svampodlingen i gruvorna. Men sakta förstår vi att även annat måste vara av något svampaktigt levande material. För hur kan annars en resväska.. mögla? En penna? Deras omvärld är skapad av en materia som måste betingas med sin form, eller märkas som de nästintill dagligen gör i kollektiven, så att de inte tappar sin form och blir en oformlig massa som jag i mitt inre ser som mögel.

Oavsett om du förstår eller inte förstår, eller överhuvudtaget bör förstå Amatka så är det en trevlig läsning.

Kommentera här: