Peach - Emma Glass

 
Peach är den typen av roman som du allt eftersom läsningen bär framåt börjar tvivla på vad som är sanning och ifrågasätter huvudpersonens mentala tillstånd, eller om du själv missat en viktig aspekt. För Peach utspelar sig i vår samtid och vi möter Peach när hon går hem med stapplande steg på grund av smärta och väl hemma skyndar sig förbi sina föräldrar (som alltid har sex, alltid pratar om sex och drömmer om att Peach ska få ett barn som kan vara bästis med Peach egna lillebror på ett par månader). Väl på sitt rum spanar Peach in förödelsen i sitt underliv, och ja, jag ska inte säga mer än att boken blir grafisk. Det är så psykiskt krävande att ta sig igenom de första kapitlen att jag nästan gav upp, men det var något med Glass språk som fick mig att läsa vidare. För det finns en speciell berättarklang med mycket upprepningar, korta ord och omgivningens ljud och varande. Det är som om historien utspelar sig i ett stort rum där allt ekar och allt ljus på något sätt pekar på Peach. Jag är imponerad över hur Glass fått till den effekten! Men åter till handlingen: trots övergreppet så lever Peach sitt liv som om det aldrig hänt, det är lika irriterande som en blåsa på foten som du försöker lida igenom. Hon träffar sin pojkvän, jobbar och går i skolan men har ständigt rädslan och äcklet inför mannen som förgrep sig på henne. Ständigt doften av kött och korv som glider in i Peach medvetande och tar fokus. Det är verkligen en obehaglig roman, som slutligen vänder i ett slags psykotiskt scenario som du inte kan avgöra är sanning, dröm eller psykotisk pseudoverklighet. I vilket fall som helst rekommenderar jag starkt Peach för just berättandet med ett obs för det grafiska innehållet, för Glass berättande är verkligen något jag har svårt att släppa och kommer leta vidare efter i hennes, förhoppningsvis, kommande verk. 

Kommentera här: