Jag går och lever - Mirja Unge

 
Mirja Unge har alltid haft ett extraordinärt språk och vågar med det lite hackiga och snackiga språk hon har ta sig an det lite grövre och smutsiga. Som i Jag går och lever, där vi får följa Tove som bor på landet tillsammans med farsan och syrran. Det är en håla där livet kretsar kring en passivitet. Det finns en inneboende hopplöshet hos alla i samhället som gör att allting är konstant grådassigt. Det känns verkligen som att solen aldrig skiner, och att ingen någonsin skrattar. Som en total och bottenlös hopplöshet som även får mig som läser att bli lätt deprimerad.

Denna hopplöshet går även i ett slags socialt arv. Det går att höra i konversationerna mellan ungdomarna vars liv kretsar kring fester, hångel och dåligt sex de egentligen inte vill ha för något annat verkar det inte finnas att göra. Inom Toves familj finns en speciell form av egoism men samtidigt avundsjuka. I ett avsnitt säger exempelvis farsan: “Vad flyttar du inte hemifrån för va hänger kvar här och äter är det enda du gör och skiter. Själv sliter jag hela nätterna va vad tror du jag har för liv, säger farsan.” För att senare säga, när Tove faktiskt flyttar: “Det är fan inte rättvist, säger farsan. Det är inte rättvist att du bara sticker vad menar du ska du bara lämna sådär och sticka va är det rättvist tycker du.” Det är ett konstant skuldbeläggande, en jargong som flera karaktärer har.

Unge får också till en jargong med sitt språk och sina karaktärer (farsan går för det mesta runt i smutsiga långkalsonger exempelvis) som spär på denna skitiga miljö hon bygger upp där du blir tafsad på, lärarna har gett upp och ingen tror att du blir någon. Det är en otroligt sorglig skildring som Unge bara ger oss ett utsnitt ur. Vi lämnas bara med förhoppningen om att Tove vågar ta för sig.


Läsexemplar från Norstedts!
 

Kommentera här: