Allt jag inte sa - Yrsa Walldén

 
Jag må ha varit flera år äldre än huvudpersonen i Allt jag inte sa när jag flyttade utomlands för att studera. Men jag känner igen den oövervinnliga känsla av att komma bort, den sorg över att ha lämnat något och den förvirring som uppstår när man måste återupptäcka sig själv i nya miljöer och med nya personer. För det är just den resa som Walldén skildrar, och det bra. 

Huvudpersonens jag flyttar nämligen från Malmö till Falun för att studera, och möter där nya vänner, nya känslor och nya kärlekar. Det blir aningens för mycket, för skrivkrampen infinner sig vilket är ungefär dummaste som kan ske när det är just det utbildningen ska gå ut på. Det är ofta vilset i huvudpersonen, vilket jag ser som den egentliga handlingen i boken. Just det här att tappa bort sig själv, kanske ta sig vatten över huvudet men också att lära sig simma upp till ytan och faktiskt ta reda på vart man är, vem man är och vart en ska. Jag älskar också hur huvudpersonen åker hem till Malmö, och pappan är en lugn person som bara stöttar. Den relation de har värmer mitt i allt övrigt kaos i boken, och det är också i hemstaden som orken och viljan föds igen för huvudpersonen. Där riktningen hittas. Något som jag också känner igen från verkliga livet. 

Kommentera här: