Anna, Hanna & Johanna - Marianne Fredriksson

Anna, Hanna och Johanna är en ganska klassisk generationsroman som följer livet på landsbygden in i storstan och i farten drar med sig historiska perspektiv på livet i Sverige. Jag hade aldrig läst Marianne Fredriksson innan, men just denna pratar många gott om och den har även varit en bok som lästs på SFI och Språkintroduktion (dock lättläst) så jag har lånat ut den en del vilket gjorde mig sugen. 

Sagt och gjort så lästes den i ett nafs, och jag uppskattar bokens historiska aspekter som landsbygdslivet, resorna och därefter livet i Göteborg med de svårigheter som fanns förr med små lägenheter som var kalla och utedass - områden som senare, även i boken, revs. Men jag får aldrig anknytning till karaktärerna, och det saknar jag för att verkligen uppskatta boken till fullo. Vad det beror på kan jag inte svara på. Men jag uppskattar ändå det historiska värdet. Att tre kvinnor i samma familj kan växa upp under så olika förhållanden, vilket säger något om den utvecklingsfas som detta land stått inför och som är ett arv vi inte får glömma bort. Så trots att jag och karaktärerna aldrig fann varandra, så fann jag och boken varandra i det historiska perspektivet. 

Equilibrium - Anna Jakobsson Lund


I Equilibrium möter vi forskaren Ari, som ganska snart upptäcker sig ha krafter som innebär att kunna känna och kontrollera materia. Dessa manifesterar sig plötsligt, och resulterar i att krafterna avslöjas inte bara för Ari själv utan även för de Ari arbetar för. Krafter som dessa är dock ovanliga, farliga och högt eftertraktade, så många med dem gömmer sig därför. Vilket Ari också tvingas göra för sin egen säkerhet. Slutligen hamnar Ari på en varieté, där alla har sina hemligheter och hankar sig fram. Där lär Ari sig att hantera sina krafter, och att använda dem för att utföra magiska tricks som en del i föreställningen. 


Det finns så mycket jag tycker om i Equilibrium. Exempelvis de tatueringar som alla, eller ja de flesta människor har på sitt bröst. De är som en karta över individen och avslöjar deras historia och deras hälsa. Intressant är också hur Jakobsson Lund väver in det ickebinära perspektivet, ett som vi sällan ser i litteratur men som börjar framträda mer och mer.

Jag gillar också hur vi verkligen får nörda lite med magiska trick, jag faller verkligen för det. Men nackdelen med just det är att det då går väldigt långsamt, vilket gör att slutet kommer helt från ingenstans. Det går verkligen jättefort! Även om jag faktiskt tycker om slutet riktigt mycket, men visst är det bäddat för att man vill ha en uppföljare? Jag hoppas åtminstone att Jakobsson Lund inte lämnar den värld hon byggt upp, för jag hade gärna besökt den på ett eller annat sätt igen.


Jag går och lever - Mirja Unge

 
Mirja Unge har alltid haft ett extraordinärt språk och vågar med det lite hackiga och snackiga språk hon har ta sig an det lite grövre och smutsiga. Som i Jag går och lever, där vi får följa Tove som bor på landet tillsammans med farsan och syrran. Det är en håla där livet kretsar kring en passivitet. Det finns en inneboende hopplöshet hos alla i samhället som gör att allting är konstant grådassigt. Det känns verkligen som att solen aldrig skiner, och att ingen någonsin skrattar. Som en total och bottenlös hopplöshet som även får mig som läser att bli lätt deprimerad.

Denna hopplöshet går även i ett slags socialt arv. Det går att höra i konversationerna mellan ungdomarna vars liv kretsar kring fester, hångel och dåligt sex de egentligen inte vill ha för något annat verkar det inte finnas att göra. Inom Toves familj finns en speciell form av egoism men samtidigt avundsjuka. I ett avsnitt säger exempelvis farsan: “Vad flyttar du inte hemifrån för va hänger kvar här och äter är det enda du gör och skiter. Själv sliter jag hela nätterna va vad tror du jag har för liv, säger farsan.” För att senare säga, när Tove faktiskt flyttar: “Det är fan inte rättvist, säger farsan. Det är inte rättvist att du bara sticker vad menar du ska du bara lämna sådär och sticka va är det rättvist tycker du.” Det är ett konstant skuldbeläggande, en jargong som flera karaktärer har.

Unge får också till en jargong med sitt språk och sina karaktärer (farsan går för det mesta runt i smutsiga långkalsonger exempelvis) som spär på denna skitiga miljö hon bygger upp där du blir tafsad på, lärarna har gett upp och ingen tror att du blir någon. Det är en otroligt sorglig skildring som Unge bara ger oss ett utsnitt ur. Vi lämnas bara med förhoppningen om att Tove vågar ta för sig.


Läsexemplar från Norstedts!