Musan - Jessie Burton

I Musan följer vi två historier parallellt som i slutändan kommer att vävas in i varandra på inte helt oväntade sätt. Den första utspelar sig på 30-talet där den unga Olive är i fokus. Hon är dotter till en konsthandlare som inte kan se den talang som redan finns i huset, inte förrän den presenteras i konstnären Isaac Robles namn. Samtidigt är vi också i 60-talet, där Odelle fortfarande efter fem år stapplar fram i London och plötsligt får ett jobb som sekreterare åt galleristen Marjorie Quick, men när hennes nya pojkvän besöker galleriet för att få mer information om den tavla som hans mamma alltid haft hängande på sovrumsväggen börjar Marjorie bete sig annorlunda. Parallellt vävs dessa historien fram och snart avslöjas ursprunget till Robles tavla, och i bokens sista skeden avslöjas det varför tavlan hamnat hos pojkvännens mamma och varför Marjorie tycker att tavlan ska få vara där den varit: hängande på väggen i ett vanligt hem och inte på väggen i ett galleri.

I Miniatyrmakaren lämnades ett spår av mysterium kvar som aldrig gjordes upp av Burton, men i Musan så väljer Burton att avslöja mystiken vilket också blir den avgörande skillnaden i tillvägagångssätten i de båda romanerna. Samtidigt upplever jag språket i Musan som lite lättare och luftigare, men vid en snabbkoll med miniatyrmakaren känner jag av att Burton på något sätt präglat berättarspråket utefter tiden som de utspelas, vilket bara det är ett drag jag uppskattar extra nu i efterhand.

Jag gillar Musan för sitt sätt att berätta historien om en familj, ett samhälle och kvinnans roll som kreatör. Det är ingen mastig historia där rättvisan skipas, utan istället är det en kraftfull historia om ett livsöde som kretsar kring en vilja att skapa och som får extra legitimitet genom Burtons sätt att välja att berätta den genom bifigurer i stor del. De blir bärare av berättelsen, vilket gör att berättelsen lyfts upp och nästan blir myt i vissa skeenden. Burtons berättande är oerhört skickligt ihopsnickrat och inget känns malplacerat. Jag ser verkligen fram emot mer av Burton!

Läsexemplar från Modernista!

Kommentera här: