Mitt namn är Lucy Barton - Elizabeth Strout

 
Lucy Barton har sedan flera år lämnat sin familj, och framför allt sin mamma, bakom sig. Men när hon plötsligt opereras för blindtarmen och får komplikationer som tvingar henne att vara på sjukhuset under en lång period så dyker mamman upp. Plötsligt sitter hon bara där vid sängkanten. Hon säger inga tröstande ord, istället berättar hon om livsöden från barndomsstaden. Finner någon slags tröst i att berätta om dessa spillror till liv. Sedan försvinner hon lika hastigt som hon kom.  

Trots att historien om mamman har den centrala rollen i boken, så handlar inte boken om mamman utan om Lucy. Mammans intåg på sjukhusrummet är en katalysator för historien om Lucy. Det blir en resa genom hennes bakgrund och hennes nutid, mycket i relation till modern men framför allt med modern som central punkt för all hennes barndom. Det är avståndstagande men ändå intimt. Det ger en slags bakgrund till den komplicerade relation som är mellan modern och Lucy, men också den som Lucy har till sig själv. 

Strout skriver verkligen med den perfekta mängden ord, och framställer Lucy ganska osympatiskt på ett oerhört passande sätt för den historia hon vill få fram. Min slutsats är att det är en enastående bok. Den är lågmäld och vacker. Men jag reflekterar kring om att den här boken kanske känns extra mycket hos en person som, precis som Lucy, lämnat sitt förflutna bakom sig och startat ett eget liv. För den här boken känns verkligen hela vägen in både smärtsamt och trösterikt. 

Kommentera här: