Det vi förlorade i elden - Mariana Enriquez

Det är oklart vad som fick mig att lockas av den, och när jag började läsa så träffade den aldrig helt rätt. Men det är ändå något med författarens stil som tilltalade. Jag har funderat på om det kan vara översättningen som gör att det inte riktigt når fram? I alla fall.

De noveller jag gillar bäst är de som kretsar individens mentala tillstånd och otydligt gränsar mellan verkligheten och ren inbillning. En novell som verkligen tilltalade var novellen med kvinnan som hittar en äkta barnskalle, känner något slags sorg och döper skallen till Vera och personifierar den. Det slutar med att hon börjar klä upp den och skapar som ett altare till den i hemmet. Något som avslutar hennes relation. Denna skalle blir något maniskt och snart lovar kvinnan Vera att hon ska ordna en kropp åt henne. Där slutar novellen. Med kvinnan, redo att uppenbart mörda för att tillgodose Veras behov. Där finns också novellen om kvinnan som flyttar till ett hus och ser en pojke om nätterna. Huset är billigt, och hon reflekterar över att grannkvinnan har en hund som hon endast hör om nätterna, samma nätter som pojken sitter på hennes sängkant. Novellen säger inte mycket mer än så, utan det mest liggar och grumlar mellan raderna. Skickligt, måste jag onekligen påpeka.

Det är många frågor runt omkring som aldrig besvaras i novellerna, och vissa noveller får jag ärligt talat inte ut något av. Som om ett lager försvunnit. Så helhetsbetyget är lite mäh, men defå  noveller som verkligen når fram till mig som läsare är riktigt, riktigt bra.

Kommentera här: