Steglitsan - Donna Tartt

Steglistan är nog 2016 års besvikelse. Den har hängt med länge då den varit planerad sommarläsning både under 2015 och 2016, men först i december 2016 blev den alltså läst - och det knappt! Den har lovordats av alla och folk har varit oerhört pepp när jag sagt att jag planerat att läsa den under somrarna. Så kanske var förväntingarna för höga? Men jag tror inte det. Det jag hade svårt med var nämligen hur otroligt långrandigt det var. Hur allting liksom drogs ut och berättades på trettio sidor. Kill your darlings! Den hade utan problem kunnat vara hälften så tjock - och då enastående bra! 

För historien finns där! Pojken som är på museum med sin mor när det plötsligt exploderar. Hur allt är förvirrat och omtumlat efteråt. Hur han ser en man dö och lovar att lämna en ring till en person. Hur han i all hast får med sig en tavla som han gömmer på sitt rum när han springer hem och väntar på att mamman ska komma. Men hon kommer aldrig. Kort och gott: han lämnar ringen, skapar bekantskap med den personen, är för ung för att inte ha målsman och skickas till sin far på andra sidan landet och allt han lärt sig i livet om livet i New York, kulturliv och kärleken till sin mor försvinner i pappans spelskulder, alkohol, droger och nya bästa vännen. Den kontrasten där är riktigt bra! Spänningen finns där i lagom dos och karaktärerna är sådana man minns. Jag är på min vakt genom läsningen väldigt länge, men sedan rymmer han och då börjar den del av historien som är än mer långrandig än den första halvan och jag tappar gnista och fokus även om historien i sig håller till slutet. Jag menar: historien är kring tavlan - så varför så himla mycket snack om saker som inte är relaterade till tavlan bara för att skapa något slags personband? Kort och gott: bra välarbetad historia, men otroligt långrandigt utförande som faktiskt drar ner min helhetskänsla. 

Frågan är: vågar man sig på Den hemliga historien som varit än mer hypad av bokvärlden? 

Kommentera här: