Golden Boy - Abigail Tarttelin

"Jag avslutade precis en besvikelse" skrev jag om den här i förbifarten på instagram, och det kan sammanfatta min läsning ganska bra. Det är så otroligt mycket, överdrivet mycket, som sker i den här boken att hur jag än förklarar så blir det kaka på kaka.

En kort sammanfattning går ungefär såhär: Max är 16 år och intersex. Det verkar inte beröra honom nämnvärt, mer än att han aldrig går längre än till hångelstadiet med de tjejer han dejtar. I inledningen till boken möter vi Max i hans säng, och hur han därefter blir våldtagen av sin jämnåriga familjevän Hunter. Därefter får vi följa Max igenom ett läkarbesök, där han lite nonchalant förklarar att han är intersex för läkaren - och utöver Max perspektiv på detta möte får vi också läkarens. För författaren använder (skicklig, om än lite för många) olika berättarperspektiv. Nästan alla karaktärer som är med har egna perspektiv där de är berättarjaget. Greppet är intressant, och välgjort även om jag kan tycka att det kanske var för mycket för att flera aspekter av det inte tillför något?

Komplikationerna i den här boken berör inte så mycket att Max blev våldtagen, utan att han är intersex och har dålig koll på vad det innebär för hans fysiska attribut och behandlingar samt att han blir gravid. Så inte nog med intersextemat, som är otroligt starkt och bokens tyngdpunkt, så vävs det in en våldtäkt och en graviditet.

Jag har ungefär tusen frågor som kommer fram under min läsning, ni får ett axplock:

  • Varför ha en våltäktsscen som katalysator till en personutveckling?
  • Varför måste berättelsen om en intersexperson absurderas med en graviditet och moralfrågan kring abort?
  • Varför blir denna intersexperson ständigt ifrågasatt i sin omgivning och framför allt av sina föräldrar?

Slutsatsen är att boken har så jäkla mycket bra. Det kommer mycket intressanta, och bra, tankar och reflektioner kring kön och identitet ur det påkostade dramat, men frågan är på bekostnad av vad?  Max tankar och hans person är fantastiska, men alla dessa berättarperspektiv - och framför allt läkarens - gör historien nästan klinisk. Och allt detta drama! Som om Sassy Salt Guy varit i farten och kryddat lite nonchalant. Resultatet är en dokumentär om hur absurt intersex är istället för att vara en historia över det det borde handla om: att lära känna sig själv, kärlek och relationer. Precis som för vilken tonåring som helst!

Kommentera här: