Hunger - Roxane Gay

Jag anade redan när releasen för Hunger sköts upp att boken skulle vara känslomässig. Att den hade varit tuffare än tänkt att skriva, något som Gay också bekräftar inledningsvis boken. För även i Bad feminist så snuddade Gay vid ämnet, men något skavde i att gå djupare. I Hunger så karvar hon fram historier och känslor från inom sig själv som skaver hela vägen för mig som läsare. Det är smärtsamt. Att väga "för mycket". Vad kropp och utseende är och gör med en person. Att äta för att skydda sig själv. Utan att romantisera något eller rättfärdiga sig själv berättar Gay historien om att vara ett lyckligt barn som växer upp och mår bra, tills hennes kropp utnyttjas av en grupp pojkar och framför allt den hon högst av allt håller av och hur det bryter ner henne i så små beståndsdelar att hon än idag inte är hel. Hunger handlar om konsekvenserna, och att en kropp inte bara är en kropp.

Jag gör hundöron i mina böcker där det finns stycken som känns extra starka, eller som jag vill återkomma till. I Hunger finns inte ett enda. Hunger är den mest känslosamma bok jag läst på oerhört länge. Den är så in i helvete sorglig, men också så in i helvete stark. Det mod som krävs för att inte bara gå in i sig själv på det här sättet, utan att förmedla det via text och publicera det så här, det är enastående. Hunger behöver läsas av många som aldrig kommer att läsa den, och läsas av många som kommer att behöva den. 

Kommentera här: