Bluebird - Erika Bernalt

Bluebird har alltid levt på en paradisisk ö där lusten står i centrum. Livet lunkar på där på ön. Bluebird är bra på siffror, sköter öns ekonomi och är den enda på ön som har ett kontor. Medan Bluebird arbetar, så hänger sig resten av öborna åt lusten. Den klibbiga och äckliga lusten som Bluebird stänger ut med öronprooppar, men inte ens öronpropparna hjälper mot synerna av öbor som förlustar sig med varandra. Så till slut lämnar Bluebird livet på ön. Hon flyr till Staden. Där det finns höghus, fina kläder och folk går till arbetet i portföljer - det har hon sett i de tidningar från Staden som hon fått tag i. Väl på plats i Staden finner sig Bluebird på plats, lockas av storstadens glamour, och när ett jobb med siffror blir hennes lever hon sin dröm. Att bo i staden. Att få jobba med siffror. Men snart börjar det hon avskydde med ön att bli en del av det liv hon lever i staden, och jag som läser börjar fundera över priset hon betalar för sina drömmar. 

Jag tänker inte hymla om att Bluebird är fylld av beskrivande sexscener som jag ibland känner blir lite för mycket för den kärna som boken ändå har. För kärnan handlar någonstans kring drömmarna och vad de kostar. Hon lämnade ön för att slippa vara omringad av lusten och framför allt för att själv slippa delta i det. Men i Staden blir det en del av den process som behövs för att vara en del av staden. Att drömmen om det nya och främmande kan få en individ att gå emot den grundläggande moral som ändå varit det avstamp i vilket hon lämnat sitt förra liv, och sedan hänge sig åt just det i det nya. Kanske skriver jag det här omdömet alldeles för snart inpå läsningen och att den inte riktigt landat, men personligen känner jag att boken har nått in i mig på ett speciellt sätt som jag inte riktigt kan förklara. Kan det vara den skyddslösa Bluebird som befinner sig i ensamheten både på ön och i Staden? Kan det vara något med hur Bernalt lyckas med dessa motstridiga kontraster kring öns lättsamma leverna med djur, veganism och självhushåll och Stadens industriella där vattnet till och med måste köpas på flaska och att hela staden dryper av kött? Bernalt väver fram väldigt tydliga kontraster, och Staden framstår hemskare än ön, men där ligger drömmar och stolthet och leder Bluebird in på vägar som bara blir sorgliga. För om något handlar Bluebird om sorgen i en individ. 

Oklart om ni får fram något ur mina tankar men kortfattat så berättar Bernalt en historia som är väl värd att läsa! 


Läsexemplar (som jag äntligen dammade av...) från Norstedts förlag. 

Kommentera här: