Nötskal - Ian McEwan

Jag tycker det är fantastiskt härligt när det trillar in recensionsexemplar från förlag utan att jag mailat och frågat om de haft lust att skicka ett ex. Det blir som en liten present som är lite extra rolig att läsa. Just en sådan bok var Nötskal av Ian McEwan. Jag hade sett förlagets poster om den på instagram men inte riktigt fallit för den, men när den kom hem så läste jag på baksidan och insåg att - den är ju faktiskt intressant! Lustigt det där. 
 
I Nötskal är berättaren ett foster. Det ofödda barnet till den mördade och en av mördarna. Som foster är berättaren ständigt med mördaren i planeringen och även i dess känsloliv. McEwan beskriver på ett finurligt sätt hur de två hör ihop, och det är just det bandet som gör berättandet och berättelsen. Det är ett fascinerande perspektiv på en historia som tilltalade mig. I övrigt känns Nötskal som en klassisk kriminalroman av det äldre stuket. Det är något med hur rörelser och företeelser beskrivs. Karaktärerna. Klädseln. Deras yrken. Det är stilistiskt och lite stelt, men absolut inte till någon nackdel för bokens historia utan snarare är det ytterligare en sak som tilltalar. Själva mordhistorien dock, där en höggravid kvinna planerar mordet på sin man tillsammans med sin svåger och även älskare, är kanske inte det mest geniala eller mest nytänkande. Kanske är det också det som spär på känslan av det äldre teatraliska? Mordet och karaktärerna tilltalar mig inte, utan istället är det McEwans perspektiv på berättandet som gör denna bok till det lilla mästerverk den är!

Kommentera här: