Jag håller tiden - Åsa Grennvall

För ett par år sedan läste jag en serieroman, med den aningens konstiga men ändå oerhört poetiska (och efter läsning känslosamma) titeln Deras ryggar luktade så gott. Ja, det var titeln som lockade, och ja - titeln speglade innehållet så att det skavde i mig. Det är fortfarande en av de med känslosamma serieromaner jag läst och i Jag håller tiden är det som en fortsättning. Det återigen Grennvall själv i fokus. Tillbakablickar över hennes relation med sin pappa men också över den relation hon har med sina egna barn. Hon skapar en vågskål över föräldraskap, där den relation hon har med sin egen far sätts i relation med den hon har till sina barn. Det blir en kontext som säger mycket om den vuxna person hon är idag. 
 
Det skar i mig när hon haft samtalet med sin pappa om hur hon bär deras relation på sina axlar och hur fel och skevt det är, att hon inte ska behöva kämpa så - utan att han borde vilja vara med henne! Ge henne bekräftelse utan att hon manar på den. Vilja umgås med sina barnbarn utan att hon tjatar om det. Att han helt enkelt skärper till sig. Varav han nästa dag säger något spydigt om att hennes man åtminstone inte tycker att han är en usel människa värd att avsky, även om hon gör det. Den där offerkoftan. 

Det är så viktigt att lyfta fram dysfunktionella familjeförhållanden, och framför allt mellan föräldrar och deras barn. Det är en relation som inte valts, och det är klart att det skaver ibland. Och ibland kan det vara så infekterat att det inte funkar. Det tar mer än det ger, och det är där som Grennvall verkligen slår spiken i kistan. Hon kan inte ha en relation med sin pappa, hon klarar inte av det. Hon mår dåligare av att försöka, än att inte försöka. Hon har gjort flera försök för sina barns skull, men till slut så segrar hennes eget välmående och det är det lyckliga slutet. 

Kommentera här: