3 x Kim Thúy

 
När jag var i Stockholm tidigare i våras och skulle fylla på bokförrådet inför bokresan hem så stod jag på Pocketshop och vägde Kim Thúys böcker i handen, men de valdes i slutändan bort på grund av sitt tunna innehåll. När jag åker tåg krävs kvantitet för att räcka hela vägen. Men när jag någon vecka senare hamnade i en lässvacka så mindes jag Thúys tunna innehåll och kände att det var dags. Och tur var väl det, för de är tunna och lätta att läsa med korta "kapitel", korta stycken och även korta meningar. Perfekt när koncentrationen på läsning var låg. 

Thuys berättande är i en kategori för sig. Speciellt i den första delen, Ru, är berättandet oerhört gripande. Det finns en försiktighet i språket som inte berättar för mycket. Det är en självbiografisk roman som fragmentariskt berättar hennes historia. Det är mycket om ens ursprung. Att vara del av två världar. Att anpassa sig. Detta tycker jag håller i alla tre böckerna och är vad som griper tag i mig så hårt. Språket är fyllt av så mycket känslor, och det blir tydligt för mig som läsare att Thúy låtit känslor styra skrivandet. Men i de senare böckerna, Man och Vi, så blir hennes språk allt mer tydligt och jag får känslan av att texten inte är lika känslostyrd. Men det fragmentariska hänger med, även om det gradvis blir kronologiskt på ett annat plan i de två senare. Ru är uttalat självbiografisk, medan de övriga inte är. Är det just den faktorn som gör att det blir en annorlunda känsla för mig som läsare? Som gör texten mindre känslofylld?

Jag tycker verkligen att man ska läsa Thúy, men då så ska du helt klart börja med Ru för att få nosa på hennes språk. De senare delarna är bra de med men faller tydligt i skuggan av Ru. 

Kommentera här: