Vakuum - Mia Öström

Jonnas storebror tog sitt liv. Kvar är Jonna med den tomhet och ensamhet som det lämnat och ovissheten varför. Ett år senare förväntas hon ha lämnat det där bakom sig, men istället faller hon djupare och djupare in i sorgen. Då hittar hon en lapp. Och ännu en. De är skrivna av hennes bror och leder henne slutligen till den gamla släktstugan där brodern spenderade mycket tid för sig själv. Där i stugan är brodern fortfarande väldigt närvarande och Jonna upptäcker nya sidor av sin bror som kanske aldrig var hemliga, men som hon aldrig uppfattade hos honom. Genom att lära känna sin bror blir sorgen lättare att hantera. 

Jag sträckläste Vakuum. Den är verkligen sträckläs-vänlig på sättet den är uppbyggd och jag drogs verkligen in i Jonnas känslor - som hon verkar vara den enda om när föräldrarna vill gå vidare och vännerna inte riktigt förstår. Öström lyckas lyfta fram utanförskapet som kommer med sorgen, men också sorgbearbetningens process som kan ta tid. Istället för att låta vänner och relationer komma så mycket i centrum lyckas Öström bra med att framhäva Jonna som huvudkaraktär med brodern som inte längre finns som bikaraktär. Alla andra existerar på något plan bortanför de två, och det gör en väldigt fin historia där bara de är i centrum och inga andra parallella historier ens tar plats vilket känns väldigt ovanligt för ungdomsromaner där det ibland kan kännas som en tävling kring hur många teman som kan blandas in.

Nu har jag Christine Lundbergs Jag lever, tror jag, som jag älskade, i bakhuvudet och kan inte låta bli att jämföra. Något med Lundbergs roman slog igång känslospektrat i mig på ett sätt som Vakuum inte lyckas med. Men inte sagt att Vakuum skulle vara sämre, utan bara annorlunda genom att framhäva sorgen som ett sätt att komma nära den man saknar. Det är väldigt fint, och så fort jag ser en liten papperslapp någonstans tänker jag på Jonna.


Läsexemplar från Gilla böcker!

Kommentera här: