Finna sig - Agnes Lidbeck

 
Lidbecks lågmälda roman Finna sig kretsar kring den "omhändertagande" kvinnan. Först är det barnet som sitter fastklistrad vid henne och kräver hennes uppmärksamhet, och det instängda när barnet blir barnen och möjligheterna mindre. Men alltid kärleken, omhändertagandet, i en underton av tvång och att luften känns tung och kvav. Därefter relationen som borde vara bättre, men som inte är det. Utflugna barn - vad är deras relation utan barnen? Otrohet. Slutligen i den tredje och sista delen av boken kretsar det kring älskaren som hon lämnade sin man för, som får ett sjukdomsbesked som gör att Anna på något sätt sluter cirkeln med omhändertagandet. Intressant inslag i det sista är också tydligheten i hur den omhändertagande kvinnan nonchaleras och tas för given när den vuxna dottern till älskaren tar plats i hushållet och kräver sin rätt som omhändertagare, men också att bli omhändertagen som det barn hon är. All plats ges till dotterns sorg, men ingen till Annas. 

Det är en stark läsning som trots tre olika historier kring samma huvudperson på tre olika stadier i livet berättar om samma sak. Jag älskar Lidbecks sätt att totalt skala bort de andra karaktärernas syfte i boken, och de figurerar alla som bifigurer. Allt kretsar kring Anna och hennes tankar och känslor, som ofta går emot det hon faktiskt gör. Att lyfta fram den omhändertagande kvinnan till ett stadie där hennes ord får ta plats, men att hennes tankar sällan leder till handling ger en särskild ton och känsla i lidbecks text. För istället blir det som en plikt som tynger henne. Det blir hennes ansvar att ta hand om allt och alla, men aldrig sig själv. 

Kommentera här: