Ett litet liv - Hanya Yanagihara

Kanske har du inte läst Ett litet liv ännu, men jag är helt säker på att du har hört talas om den. Det hade jag också. Så jag köpte den av nyfikenhet. Kan en bok verkligen vara så bra? Oftast blir jag besviken (insert Steglitsan som ett exempel bland många) men med ett litet liv så väljer jag den sidan av rummet som hyllningskören står på. 
 
Boken berör framför allt fyra personer, alla män, som möts på college och som därefter finns kvar i varandras liv i många många år framöver - och boken spänner över flera decennium av relationer, vänskap och karriär. Framför allt står Jude i centrum. En tyst och tillbakadragen figur som har ett bagage som ingen någonsin kunnat ana. Parallellt med att vi får ta del av deras nutida liv så berättas historien om Jude. Om sveken från hans barndom som präglat honom så otroligt hårt och som förstört honom mentalt och fysiskt. Jude är som en ful ankunge i relation med de andra killarna, men samtidigt är han en stark individ med en enastående dragningskraft. Det blir en historia om att överleva, och vad som får en att överleva. 

Det går att argumentera för att en bok av den här tjockleken bör gå att få kortare men i detta fallet håller jag inte riktigt med. För det Yanagihara gör inledningsvis i sin bok är att lyfta fram de enskilda karaktärerna i denna vänskapskvartett som till stor del är berättarna i boken. Flera som jag diskuterat boken med tycker det är ett långtråkigt drag. Jag tyckte det gav substans. Att det gav tonen för hela boken och tydligt klargjorde att boken aldrig egentligen handlar om Jude utan om de fyra killarnas vänskap i vått och torrt. Dessa olika bakgrunder som möts på ett college och hittar något hållbart i varandra: vänskap. 

Sist men inte minst. Det enda jag känner är till bokens nackdel är hur den ibland grottar ner sig lite för mycket i misären och låter det ta överhanden av historien. Ibland vill jag bara hoppa in och säga stopp stopp stopp - nu måste vi göra något! Men det går ju inte. Det är en helt otrolig feel-bad historia som får många tårar att rulla och mycket ilska att byggas upp, men det är också otroligt mycket kärlek. Min favoritdel är hur Jude i vuxen ålder adopteras för övrigt. Jag grät av glädje. Och en annan sak, visst är det lite störande att alla blir lite för framgångsrika för att det ska kännas realistiskt? 
 
 

Kommentera här: