Vakuum - Mia Öström

Jonnas storebror tog sitt liv. Kvar är Jonna med den tomhet och ensamhet som det lämnat och ovissheten varför. Ett år senare förväntas hon ha lämnat det där bakom sig, men istället faller hon djupare och djupare in i sorgen. Då hittar hon en lapp. Och ännu en. De är skrivna av hennes bror och leder henne slutligen till den gamla släktstugan där brodern spenderade mycket tid för sig själv. Där i stugan är brodern fortfarande väldigt närvarande och Jonna upptäcker nya sidor av sin bror som kanske aldrig var hemliga, men som hon aldrig uppfattade hos honom. Genom att lära känna sin bror blir sorgen lättare att hantera. 

Jag sträckläste Vakuum. Den är verkligen sträckläs-vänlig på sättet den är uppbyggd och jag drogs verkligen in i Jonnas känslor - som hon verkar vara den enda om när föräldrarna vill gå vidare och vännerna inte riktigt förstår. Öström lyckas lyfta fram utanförskapet som kommer med sorgen, men också sorgbearbetningens process som kan ta tid. Istället för att låta vänner och relationer komma så mycket i centrum lyckas Öström bra med att framhäva Jonna som huvudkaraktär med brodern som inte längre finns som bikaraktär. Alla andra existerar på något plan bortanför de två, och det gör en väldigt fin historia där bara de är i centrum och inga andra parallella historier ens tar plats vilket känns väldigt ovanligt för ungdomsromaner där det ibland kan kännas som en tävling kring hur många teman som kan blandas in.

Nu har jag Christine Lundbergs Jag lever, tror jag, som jag älskade, i bakhuvudet och kan inte låta bli att jämföra. Något med Lundbergs roman slog igång känslospektrat i mig på ett sätt som Vakuum inte lyckas med. Men inte sagt att Vakuum skulle vara sämre, utan bara annorlunda genom att framhäva sorgen som ett sätt att komma nära den man saknar. Det är väldigt fint, och så fort jag ser en liten papperslapp någonstans tänker jag på Jonna.


Läsexemplar från Gilla böcker!

Hej måndag!

 
Lyckades kanske inte minska slalomläsningen drastiskt under den gångna veckan, men minskade åtminstone med en och läste både Musan och Saker ingen ser innan jag faktiskt fortsatte beta av mina slalomläsningar. Så nu fokuserar jag på Conversations with friends. Och mitt kontor. Jag har pratat om det här kontoret tidigare men efter att ha agerat substitutkök första halvan av detta året och sedan bortprioriterats pga sommar och utomhus så är det alltså dags. Såpass dags att jag äntligen köpt en taklampa och igår målade hyllplan som ska skruvas upp idag. Jag säger då det. Snart ska alla omdömen skrivas därifrån och soffbordet befrias från högarna av böcker som jag ska skriva om! Bilden ovan är alltså en före-bild. Vill ni se en efter-bild? 

Läser just nu: 
  • Conversations with friends - Sally Rooney
  • Oneiron - Laura Lindstedt
  • Det ena i det andra - Monica Schwitter 

Fröken / Moster Evelina & Anton - Sara Lidman

Novellen Fröken beskriver den skrävlande och glada mannen Fröken som bröstar upp sig med sina ord, men bakom detta finns en stor sorg som kommer fram i novellens slutskede där sorgen tar sig till uttryck och tröstas av den person som mest lyssnat med dövörat på skrävlandet. I novellen Moster Evelina och Anton finns också detta sorgsna vemod i karaktärerna Evelina och Anton, två personer som möter varandra och möts i smyg. Sen dör deras makar och hela byn, som såklart vet om deras smygande möten, hoppas på en förening mellan dem. Men icke. Istället förälskar sig deras barn och istället har den en sista gemensam dans i logen och deras relation avslutas. 

Det Lidman lyckas med i sina noveller är att få fram det starka och burdusa i karaktärerna. De är kantiga och knotiga. Evelina i den andra novellen beskrivs exempelvis som fysisk stark, men också som en kraftig barnafödare. Likaså Fröken med sitt skrävlande byggs upp som en stark individ. Men Lidman lättar på locket genom att göra dem sårbara. Fantastiska noveller!