De kommer att drunkna i sina mödrars tårar - Johannes Anyuru

Det börjar med ett terrordåd, där en av förövarna plötsligt riktar sitt vapen mot en medförövare. Säger: det var inte hit vi skulle. Skott avlossas. 

Ett år senare möter vi en författare på väg att möta kvinnan som sköt. Han försöker ta reda på varför hon sköt. Hennes svar: att hon är från framtiden. Att hon, genom att skjuta, avbröt ett framtidsskede som annars hade varit oundvikligt. Där den film som spelades in under dådet hade använts för att skapa rädsla och oro, och till slut ett läger för muslimer i Sverige. Hade hon inte skjutit, hade hon varit med och skapat en oundviklig katalysator inför Sveriges fall.

Där startar en berättandeloop med flera olika perspektiv och tider. Berättandet sker delvis genom författarens reflektioner, men framför allt genom de texter som kvinnan skriver och delar med sig av inne på anstalten och som berör hennes ursprung. Mycket om förorten hon växte upp i. Det som för historien fram dock, är samtalen mellan kvinnan och författaren. Där vävs allt på något sätt samman. Både kvinnans egna berättelse, men också författarens. Deras historier möts och i slutändan förstår vi att de har ett samband. Att kvinnan från framtiden är den dotter han talar om i nutid.

Det Anyuru i min tolkning framhäver är att om ingen stannar upp nu och säger stopp, kommer det snart - inte ens en generation bort - att vara för sent. Det är oerhört starkt. Jag har alltid beundrat Anyurus sätt att skriva utifrån känsloperspektivet mer än ur miljö, fakta, persongalleri med mera. Istället är det känslorna som får uttrymme, och i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar framhäver han sig på ett sätt som jag inte sett hos honom tidigare. Han väver genom sina tre perspektiv fram en skrämmande fiktiv sanning som inte är omöjlig, och genom sitt känslogalleri lyckas han placera mig mitt i det. Känna det som författaren känner när han stannar i Sverige och inser att hans dotter behövs för helheten. Känna det som kvinnan känner när hon står där och säger sitt metaforiska stopp. Det är enastående!

Kommentera här: