Uppgång & Fall - Liv Strömquist

 
För den som inte känner till Liv Strömquists berättandeform, så inleder jag med att berätta att det är en skarp satirisk ton där grunden är baserad i fakta, med tillhörande källhänvisningar. Det är som att läsa en facklitterär bok, fast i betydligt färre ord och facktermer, och med en berättarröst som sammanfattar faktan med en kritisk granskande blick som framställs satirisk. Det är genialiskt! 

I Uppgång och fall har Strömquist grottat ner sig i kapitalismen. Jag både drar på smilbanden av skratt och av rent förtvivlan när jag läser hennes skarpsinniga avsnitt om mindfulness. Om hur vårt samhälle strävar efter mindfulness, haha kul illustrationer som är lite förlöjligande av något hypat och sen en smäll i ansiktet med toppchefer som Strömquist menar på borde vara de vi lär oss mindfulness ifrån. Hur kan man annars rycka på axlarna åt stora världsproblem och bagatellisera till exempel ett oljeutsläpp eller global uppvärmning? De är mästare i att leva i nuet, inte oroa sig och bara andas. Oerhört skrämmande. Men jag är oerhört imponerad över det geniala (ja, jag kallar alltid Strömquist för geni pga hon är det!) i att lyfta problematiken med toppcheferna med att dra mindfulness-parallellen. 

Andra teman som tas upp är Ayn Rand, och det obehagliga i hur hennes bok Och världen skälvde är en så inflytelserik bok i medvetandet hos politiker. Det har gjort mig mer sugen på att läsa denna TEGELSTEN till roman, för vad är det som är så romantiserande? Det går för övrigt Strömquist in på lite. 

Det är exempel på två av de teman som lyfts, och kontentan är helt enkelt att boken kritiskt lyfter fram kapitalismen, politiska drag osv och raljerar. Jag älskar hur Strömquist bara låter sarkasmen ta över, och hur hon raljerar sida upp och sida ner. Jag antar att jag inte ens behöver säga till er att läsa det här albumet? 

Slut på kärleksbrev till Liv. 


Kommentera här: