Till min dotter - Malin Wollin

Det Malin Wollin skriver om i sin  är en uppväxt jag känner igen. På pricken så som Wollin skildrar uppväxten, så var min. Jag brände inte upp en ö, men jag grillade köttbullar och fick släcka elden med mina rosa glitterskor som blev helt svarta under sulan. Det här med kroppskomplexen. Att längta efter vuxenskapet och mensen, efter brösten, men när det väl kommer så doldes det väl för att blickarna var annorlunda och skapade mer komplex. Om lekarna i skogen som tar slut, inte för att någon vill utan för att de “borde” ta slut för att en “borde” ägna sig åt killar, hångel, smink och pojkbandsförälskelser istället. Det är också därför jag gillar Wollins bok.

Däremot har jag lite svårt att se den här som en roman. Det finns ingen historia som känns romanig. Eller? Är det inte bara minnesbilder (som visserligen också funkar i en roman, men ni fattar nog)? En person som berättar om sin barndom, och slänger in lite reflektioner kring dottern som växer upp. Det är ju en historia till dottern, men något i det greppet är jag inte överens med. Jag tycker inslagen med ord direkt riktade till dottern stör min läsning, och jag får inte ett samlat grepp om det berättartekniska. Jag förstår och ser att det är en självbiografisk roman, men kanske sitter jag bara här och funderar alldeles för mycket på titeln “till min dotter” och att huvudhistorien är att berätta något för dottern - det vill säga de avsnitt som tilltalar dottern direkt i du-form. För bortser vi från det greppet, så hallelujaälskar jag den här. Så vips, vi slutar tänka!

Det är en fantastisk tonårsskildring, av i alla fall Wollins uppväxt men också min egna ett årtionde efter henne. Det finns också en oerhört fin ton i Wollins berättande som jag verkligen föll för, och som jag hoppas att få återse. För skriver hon så nära sina minnen och så nära verkligheten, och så trovärdigt, så tror jag att hon kan åstadkomma fantastisk litteratur om hon börjar lyfta litteraturen från sig själv. 

Kommentera här: