Eländet - Andrzej Tichý

 
I Tichýs roman Eländet möter vi en man som en helt vanlig dag möter en hemlös man när han är ute med sina kollegor. Det i sig är kanske inget konstigt, men detta mötet blir till en öppning in i hans inre där han börjar minnas och fundera över saker han inte tänkt på under lång lång tid. Sitt förflutna. Barndomen, vännerna och hela den värld han levde och var en del av. Det är en extrem kontrast mellan det förflutna och nutiden, något som framför allt lyfts fram genom att ställa förortslivet med kriminalitet mot det fina livet med klassisk musik. Två kulturer så olika. Men det som fascinerar mest är hur Tichý lyfter fram de olika sidorna i språket. Hur nutiden präglas av det lugna och reflekterande, med varje punkt på sin plats och varje har en innebörd. Det i kontrast mot minnesbilderna av det förflutna, där tempot i språket är vridet på max, kommatecknen regerar och du tappar andan när du läser för att meningarna är så långa. Det är också det jag fokuserar på, hur Tichý rent berättartekniskt arbetar. Historien i sig berör mig inte nämnvärt utan det är kontrasterna och hur Tichý framhäver dem som gör att jag fortsätter att läsa, och som gör boken. 
 
 

Kommentera här: